21
Då var det lördag igen. Nästan söndag faktiskt, och den här gången ska jag inte skriva att jag inte har gjort något under dagen - för det har jag. Till exempel har jag bakat min allra första tårta. Med egna bottnar, egen fyllning, egna bananer och egenvispad grädde. Jag hade dessvärre inte mjölkat kon själv, men det kanske blir en annan gång.
Den blev faktiskt inte helt tokig, men den hade kunnat blivit bättre. Bottnar med chokladsmak, smörkräm och bananer i fyllningen och grädde och chokladgodisar ovanpå. Det enda jag egentligen hade glömt var ljusen i tårtan, som ju ändå var min födelsedagstårta. Men jag vet inte om det är så mycket mer man vill ränka. 21 år är andå rätt mycket. De flesta djurarter lever inte så länge, speciellet inte om man ränkar med insekterna.
21 år. Det är bara sisådär nio år kvar tills man i princip förväntas vara gift, ha köpt hus och åtminstone har barn i åtanke. Nio år. Det är mindre än hälfen av den tid jag redan har levt. Det är egentligen ingen tid alls. Visst hinner man göra mycket under nio år, men innan man vet ordet av det ser man tillbaka på minnen från den svunna tiden. Faktiskt. Jag vet vad jag pratar om, jag har vart med om två nioårsperioner förut, är inne på min tredje nu. Tiden rinner iväg, sommarloven är inte långa längre. Två månader är ingenting och nio år är en piss i havet.
Jag drömde här om natten att Sebastian friade till mig. Jag fick ångest. Inte för att jag inte vill vara med honom, utan för att det är ett stort steg som jag inte är redo för än, antagligen på många år. Faktum är att jag inte vet vad jag skulle svara om han frågade nu. Jag tror jag skulle börja skaka hysteriskt av rädsla, upphetsning och adrenalin, och jag skulle inte få ut ett ord. För när jag inte vet vad jag ska säga, då säger jag oftast inget heller. Jag kände att det var en hemsk dröm, inte för själva frieriet utan för att jag sårade Sebastian genom att inte veta vad jag ville. Jag har sårat förut genom att inte veta vad jag vill, jag vet att det är hemskt.
Jag vet inte vad jag vill med livet. Man följer ett inrutat mönster och sedan blir man som alla andra. "I want to break free" som Eddie Murphy sjunger i låten med samma namn. Men samtidigt är jag inte missnöjd med min tillvaro, den är helt okej och jag känner mig absolut inte olycklig. Kanske är det en Svensson-längtan som man liksom viftar bort lite lätt med ena handen, något som alla bär inom sig men ingen bryr sig om. Jag vet inte.
Jag vet ingenting.
Den blev faktiskt inte helt tokig, men den hade kunnat blivit bättre. Bottnar med chokladsmak, smörkräm och bananer i fyllningen och grädde och chokladgodisar ovanpå. Det enda jag egentligen hade glömt var ljusen i tårtan, som ju ändå var min födelsedagstårta. Men jag vet inte om det är så mycket mer man vill ränka. 21 år är andå rätt mycket. De flesta djurarter lever inte så länge, speciellet inte om man ränkar med insekterna.
21 år. Det är bara sisådär nio år kvar tills man i princip förväntas vara gift, ha köpt hus och åtminstone har barn i åtanke. Nio år. Det är mindre än hälfen av den tid jag redan har levt. Det är egentligen ingen tid alls. Visst hinner man göra mycket under nio år, men innan man vet ordet av det ser man tillbaka på minnen från den svunna tiden. Faktiskt. Jag vet vad jag pratar om, jag har vart med om två nioårsperioner förut, är inne på min tredje nu. Tiden rinner iväg, sommarloven är inte långa längre. Två månader är ingenting och nio år är en piss i havet.
Jag drömde här om natten att Sebastian friade till mig. Jag fick ångest. Inte för att jag inte vill vara med honom, utan för att det är ett stort steg som jag inte är redo för än, antagligen på många år. Faktum är att jag inte vet vad jag skulle svara om han frågade nu. Jag tror jag skulle börja skaka hysteriskt av rädsla, upphetsning och adrenalin, och jag skulle inte få ut ett ord. För när jag inte vet vad jag ska säga, då säger jag oftast inget heller. Jag kände att det var en hemsk dröm, inte för själva frieriet utan för att jag sårade Sebastian genom att inte veta vad jag ville. Jag har sårat förut genom att inte veta vad jag vill, jag vet att det är hemskt.
Jag vet inte vad jag vill med livet. Man följer ett inrutat mönster och sedan blir man som alla andra. "I want to break free" som Eddie Murphy sjunger i låten med samma namn. Men samtidigt är jag inte missnöjd med min tillvaro, den är helt okej och jag känner mig absolut inte olycklig. Kanske är det en Svensson-längtan som man liksom viftar bort lite lätt med ena handen, något som alla bär inom sig men ingen bryr sig om. Jag vet inte.
Jag vet ingenting.
Kommentarer
Trackback
