Camilla

Sitter och pluggar matematik ensam på mitt rum. Det är skönt, och oerhört tråkigt, fast samtidigt roligt på ett ytterst bakvänt sätt. Vi ska ha prov i morgon på kapitel 3 och 4, satslogik, algoritmer, sannolikhetslära, kombinatorik och lite annat tjafs.

Jag vet inte vad jag ska göra med all matte. A, B, C, D, E och diskret. Fullkomligt onödigt vetande, fast ändå inte. All kunskap är bra kunskap. Dessvärre kommer jag inte ihåg så mycket av C, D och E. Jag hade nog kunnat göra något bättre med tiden, lärt mig något annat. Men det är som det är nu, man får göra det bästa av situationen.



Nu är det heller inte långt kvar tills morfar ligger i jorden. Jag vet inte om jag har kommit till rätta med att han är död eller om jag bara låtsas. Jag tror nästan jag förstår nu, börjar grina så fort jag tänker på det nästan. Arg är jag också. Varför just han? Varför så smärtsamt? Varför nu? Varför, varför, varför... ?

Han dog under påsken - jag kommer inte vilja fira påsk igen.
Han var en del av min jul - jag kommer inte vilja fira jul igen.
I alla fall inte på x antal år.

På ett sätt var han en del av vardagen också då han ringde nästan varje dag för att checka av hur skolan och alla aktiviteter artade sig. Jag hoppas att jag aldrig komma glömma hur hans röst lät. Jag hoppas att jag aldrig kommer glömma hans leende. Jag hoppas att jag kommer glömma hans sätt. Och jag hoppas att ingen kommer glömma honom - någonsin.

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Även om jag minns honom med glädje så grinar jag när jag tänker på honom.

Det är inte det att jag saknar tider som har varit med honom, jag sakar tider som aldrig kommer komma. Att längta tillbaka är en sak, det har jag gjort. Att sakna är en annan och jag har aldrig saknat något jag redan har upplevt. Men när man vet att man aldrig någonsin mer kommer att kunna uppleva något med någon igen, då saknar man, man saknar så fruktansvärt mycket. Även om man inte vet vad det är man saknar.


Ni som läser min blogg kanske tycker att jag tjatar om min morfar, men hade ni känt honom så hade ni förstått. Dessutom stod jag min morfar väldigt nära och när jag kommer å tänka på honom, liksom riktigt ordentligt, så måste jag bara få skriva av mig. Helst hade jag velat att hela världen hade fått veta vilken otrolig man min morfar var, inte perfekt, men otrolig. Tyvärr är det ingen mer som någonsin kommer träffa honom, det är synd för jag tror det hade uppskattats av både honom och personen i fråga. Han var speciell. Han förtjänade inte att dö. Det kändes inte som att han var riktigt klar med livet. Tyvärr var visst livet klar med honom...

Det värsta och bästa med livet är att man inte kan styra det.

Det bästa med morfar när han dog var att han såg så nöjd ut, han såg så nöjd ut att man, trots all sorg, var tvungen att le. Det såg ut som att han var nöjd med vad livet hade gett honom och som att han ändå dog lycklig. Det är nog långt ifrån alla som har den turen, att dö lycklig. Så även om jag är ledsen för allt jag inte hann uppleva med honom så är jag ändå glad för hans skull.


Nu måste jag tyvärr fortsätta pluggandet, jag såg att tiden hade gått fort.

R.I.P Morfar - Jag kommer aldrig att glömma dig