Camilla

Jag sitter och läser bloggarna jag har skrivit om, eller kanske till, morfar. Jag vet inte varför, men när jag känner mig nere gör jag nästan alltid det - strör salt i ännu inte läkta sår. Det är som att smärtan jag känner inte än tillräcklig, jag vill plåga mig mer, kanske straffa mig för att jag tycker synd om mig själv. Eller så gör jag det, utan att tänka, för att  förflytta min koncentration från mig själv till något annat. Hur det än är så börjar jag alltid gråta hejdlöst, och koncentrationen är definitivt flyttad från mig till de dagar min morfar inte får uppleva, till hur orättvist jag tycker att det är att han var tvungen att avsluta sina dagar vid 77 års ålder - i plågor.

Jag hatar att han är död, jag hatar att han inte fick träffa varken Sebastian eller Sara, jag hatar att han inte fick vara med på min student och jag hatar att han var en så bra morfar - den bästa. För hade han inte vart det hade jag kanske inte saknat honom lika mycket, och hade jag inte saknat honom lika mycket hade jag kanske inte suttit och grinat för honom, fortfarande, efter nästan ett halvt år. Samtidigt är jag så glad att jag fick den bästa morfarn, för hade jag inte fått honom som morfar hade jag nog inte träffat honom över huvud taget, och hade jag inte träffat honom över huvud taget hade jag verkligen gått miste om en stor personlighet.

Allt har för- och nackdelar.

Hur jag än gör kan jag inte förstå det. Hur mycket jag än försöker får jag inte in det i min hjärna. Han kan inte vara död, han bara kan inte. Det finns inte med på kartan.

Jag sitter längst fram, närmast anhörig. Vädret är underbart, fåglarna kvittrar, vinden leker i träden som ännu inte har fått några löv. Ljuset i kapellet är lugnande, det liksom smeker blommorna som står uppställda runt kistan. Sextio personer sitter och snyftar tyst för dig. För att du inte finns längre. Jag försöker att inte tänka på det, för har jag en gång börjat gråta kan jag inte hejda mig. Jag tittar på ett arrangemang med blommor som står uppställda framför mig. Bara tittar, tänker inte. Det går i kanske tio sekunder innan tanken slår mig med full kraft igen; Du finns inte mer, jag kommer aldrig att få vara i din närhet igen.

Det är inte en präst som håller i avskedet av dig, det är en musiklärare - Lasse. Han håller i begravningen av samma anledning som den hålls i kapellet, du var ateist och inte medlem i Svenska Kyrkan. Han pratar om dig och sjunger sånger om vart annat. Det är jättefint, ingen präst hade kunnat göra det bättre. Jag märker att jag sitter och hoppas på att din ande är med i kappellet och ser hur fint det är, hur många som har kommit för att hedra och minnas dig.

Någon gång i mitten av det hela läser Lasse upp min dikt. Han gör några fel men det stämmer ganska bra ändå. Jag sitter och hoppas på att du är där och hör den, den var ju trots allt till dig. När han läser den kan jag inte hålla mig längre, stora tårar rullar ner för mina kinder, hjärtat håller på att sprängas, luften verkar svika mig. Allt jag vill är att få en minut till med dig. Allt jag vill är att säga hur mycket du betydde för mig, hur stor du var i mina ögon. Men det går inte, min chans är förbi och det kommer inga fler.

Folket har börjat röra sig runt dig. En efter en lägger de en ros på din kista, säger något ord, bockar sig och går. Det är rörande att se hur många som tyckte så mycket om dig, det är rörande att se hur många som förstår det lika lite som jag - att det faktiskt är du som ligger i kistan, att det faktiskt inte är världens sämsta skämt.

När siste man gått ut ställer vi oss, dina närmaste, runt dig. Jag kan inte säga något, det här är inte mitt sätt att säga farväl. Det enda jag tänker på är att det inte kan vara du som ligger i kistan, du var så levande alldeles nyss, det kan inte vara du. Jag står där och önskar så innerligt att detta bara är världens sämsta skämt, jag står där och hoppas av hela mitt hjärta och jag lovar och svär att jag ska skratta tills jag storknar åt det. Men det är inte världens sämsta skämt, det är dagens sanning. Du lever inte längre och du kommer aldrig att leva igen.

Tiden stannar inte, livet går vidare. Jag vet inte hur det gick till, men livet verkar inte ha märkt att du inte längre finns med i hans spel. Det är svårt att förstå hur livet kunde undgå att märka det, du som levde det så väl. Du som verkligen levde. Jag försöker trösta mig med att du i alla fall fick leva i sjuttiosju år, fler år än många andra. Att du fick uppleva fler än de flesta, att du nog var lycklig, nöjd och stolt över det du åstadkommit. Men det går inte, ingenting i hela världen kan trösta mig. Om du återuppstod skulle jag inte ifrågastätta någonting, jag skulle bara vara glad över att du var tillbaka. Om du återuppstod skulle jag säga precis vad jag kände, jag skulle inte låta chansen gå förbi en gång till. Dessvärre kommer jag inte få en chans till.

Jag sitter ute på altanen och läser Liftarens Guide Till Galaxen. Caroline och Tony sitter bredvid och pratar. De pratar om morfar. De pratar om samma sak som jag ofta tänker på; att de tror att morfar är här, att han är inne någonstans och gör något, att han snart kommer komma ut och prata med oss. Vi vet alla att det inte kommer att hända, att sakerna man tror att han håller på med inne aldrig blir gjorda.

Vädret är underbart. Solen skiner, det finns inte ett moln i sikte på himlen och värmen är underbar. Fåglarna kvittrar, glassbilen har kört omkring i området och spelat den välbekanta melodin, som alla barn känner till, säkert hundra gånger. Grannens hundar skäller i kapp. Gräsmattan börjar bli grön och knopparna på träden har precis spruckit upp. Det luktar nytt, fräscht, liv. Det luktar vår.

Jag kan inte hjälpa att jag ibland stannar upp i mitt läsande och tänker att morfar skulle ha älskat den här dagen. Han och Tony skulle ha tvättat bilarna tillsammans, skrattat, pratat BMW och blivit nöjda med resultatet. När de vart klara skulle vi ha fikat; vetelängd, sockerkaka, havreflarn och mandelskorpor, alltid samma. Vi skulle ha njutit av försommarvärmen och av fikabrödet, vi skulle ha pratat och skrattat.

Jag målar upp det hela för mitt inre, sluter ögonen och minns alla dagar det har vart precis så här - sörjer alla dager som aldrig kommer att bli så, tänker på alla rundor som vi aldrig kommer gå, på alla samtal vi aldrig kommer ha, på alla måltider vi aldrig kommer dela. Mitt hjärta brister igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Strupen snörs ihop, tårarna tränger sig på. Varför just min morfar? Varför just nu? Varför kunde han inte få vara med på min student i alla fall?

Solen går i moln tillsammans med min sinnesstämning. Kylan som smeker min hud påminner mig om att det faktiskt fortfarande bara är den tjugofjärde april. En dag till sedan kommer inte heller hans kropp längre att finnas, han ska kremeras och hans aska ska spridas över havet, beblanda sig med det, upplösas av det. Han ska för alltid bli ett med sitt element, med sitt andra hem.

Jag känner att jag måste lämna altanen. Få vara ifred, låta tankarna ebba ut, få lugna ner sig. Jag vill vara ensam en stund och minnas honom, sörja honom. Jag vill känna att han finns inom mig, att han aldrig kommer lämna mig helt. Helst av allt vill jag känna hans närvaro, hans ande, hans styrka, men jag känner inget sådant. Jag känner bara den jobbiga situationen som jag och alla hans närstående har ställts inför. Jag känner bara sorgen jag måste bemästra, smälta, låta sjunka in och att mitt hjärta behöver plåstras om. Annars är det dött, lika dött som morfar.

Han är borta, som uppslukad av jorden. Hans närvaro försvann med hans medvetande. Det är ofattbart, otroligt, det vill inte gå in i min hjärna. Jag minns minuterna efter att han för alltid hade somnat in. Att hans medvetande var borta kändes lika väl som ett slag i magen, men att han aldrig kommer komma tillbaka är lika ofattbart som universums uppkomst.

Jag vill inte veta hur mormor känner det. Hon hade känt honom i sextio år, säkert begrundat alla hans egenheter, vant sig vid dem, älskat dem. Hon hade upplevt nästan hela sitt liv med honom, hela sitt liv minus nitton år. Vad hon går igenom nu måste vara värre än att plocka ur hjärtat. Vid närmare eftertanke måste det vara precis det som hände - hennes hjärta blev urplockat av en högre makt, de måste ha skurit upp det i bitar, hällt salt på bitarna, dragit bitarna i skiten, stampat på dem och sist med inte minst limmat ihop dem med Karlssons Klister och stoppat in dem igen som en liten skitig, död hjärtklump. I jämförelse kramade de nog bara om mitt hjärta lite oförsiktigt.

Jag lugnar ner mig. Är man borta för länge börjar de misstänka saker. Ute på altanen skiner solen igen. Caroline och Tony sitter tysta, njuter av värmen, tänker på vem-vet-vad. Liftarens Guide Till Galaxen ligger där jag lämnat den; stor, tyst, blå, uppvärmd av solen. Jag sätter mig i stolen igen. Den är obekväm, hård och utsliten. En sekund minns jag ett tillfälle förra sommaren när vi hade suttit och fikat på altanen. Morfar hade suttit i stolen jag nu satt mig i, han hade njutit av solen, pratat, skrattat. Jag slår bort minnet och öppnar boken som omfamnar mig i en stor kram av Science Fiction, mina tankar uppfylls av den och morfar är återigen glömd för en kort stund, vid kapitlets slut tränger han sig på igen och allt börjar om för början.

Ja, det är jag som har skrivit den till min morfar. Skratta inte är ni snälla... eller så bara så jag inte märker det. Tack på förhand.