Camilla

Jaha... det sista inför resan ska fixas idag. Jag har inte vart nervös en sekund innan jag vaknade i morse... men då jävlar. Allt som skulle kunna hända rusade genom mitt huvud som maratonlöpare på upploppet; Tänk om ngn blir mördad, eller våldtagen, eller kidnappad. Eller tänk om vi blir nedslagna och rånade på pass och pengar så vi inte kommer hem. Eller tänk om vi råkar göra ngn galning upprörd så han lägger droger i våra drinkar. Eller tänk om ngn blir påhoppad av en skitig, tandlös uteliggare som vill hångla med en! (Per besättade att det hade hänt hans brorsas tjej.) Det finns så mkt som kan hända! Och vad ska man göra när inte mamma är där för att hålla koll på situationen eller om det eventuellt spårar ur fixa tillbaks oss på rälsen igen? Jag visste inte att det första resan skulle vara så läskig!

Tänk om vi, eller ngn av oss, aldrig mer kommer hem igen. Tänk om det händer ngt fruktansvärt!
Är det ngn som ska bli mördad hoppas jag att det är jag, för jag vet inte om jag pallar att ngn av de andra blir det. Seriöst, de är mina bästa kompisar. Kompisar och släktingar har gått in i döden på olika sätt förut i mitt liv och varje gång har en del av mig dött med dem. Förut har det bara varit små eller ganska små delar, men skulle ngn av dessa människor jag ska åka till Bulgarien med nu dö då tror jag att jag skulle behöva sättas in på behandlingshem. Jag skulle helt enkelt inte klara av det.

Jaha, tänker ni, man kan väl bli mördad i Sverige med? Ja, det klart man kan det, men det är bara det att nu har man fått höra så mkt därifrån. Att det har hänt massa konstiga, hemska saker. Här hemma i Sverige följer vi iaf samma gamla mönser, dag ut och dag in. Det känns inte som att det skulle hända så mkt här. Man känner sig säkrare på hemmaplan.

Men men... vi åker i morgon. Händer det ngt så händer det ngt. Det är inte så mkt vi kan göra ngt åt nu. Man får vara på sin vakt och utöver det ha så roligt man bara kan. Jag vet inte, men killarna verkar se detta lite som en fylleresa, just därför tror jag att jag inte tänker dricka så mkt alls. Ngn måste ju hålla ställningarna, och hitta hem till hotellet.

Aja... tror inte det var så mkt mer för stunden. Kommer vara nervös som ett as imorrn. Men då kommer jag tänka på om jag har med mig passet och biljetterna och om vi har hittat rätt gate och sådana saker. Inte roligt, inte roligt...

Men men, ni får väl ha det så bra. Och hålla tummarna för att vi kommer hem igen, välbehållna. =)

Hej svej!

Igår kom jag på värsta bra början på det här blogginlägget, jag funderade på om jag skulle ta och skriva ner det så att jag inte skulle glömma bort det. Jag skrev inte ner det men jag glömde det, så nu får jag ta och komma på ngt annat att skriva.

Det är inte lätt det här med att komma på saker att skriva om. Det finns så mkt men ändå inte. Jag vill ju, som jag har nämt i en annan blogg, inte skriva om min vardag då jag tycker den är ganska medioker, den är som alla andras vardagar ungefär, fast jag har lite roligare.

Men iaf, dagens ämne... ingen inspiration... fan. Att det ska vara så förbannat svårt jämt när man faktiskt vill skriva ngt. Jag är verkligen jättesugen på att skriva, men jag har inget att skriva om. Fast jag kan ju nämna att jag hade jätteroligt inatt. ;-)

Jo, nu vet jag. Alla dessa jävla killar som frågar om man kan visa sig i cam. Att dom orkar! Fel att gå på krogen istället och ragga som normalt folk, så kanske de får knulla på riktigt också! De är så jävla patetiska som överhuvudtaget frågar! Vad får dem att tro att jag vill visa mig i cam? Har jag sagt det? Har jag gjort några indikationer till det alls? Nej, jag tror inte det. Men signalerna som skickas ut kanske förvrids innan de upptas. Hur som helst borde de skaffa sig ett liv. Eller en porrtidning, det är kanske lättare.

Så... då har jag fått det sagt... och nu vet jag återigen inte vad jag ska skriva om. Men jag tror inte det är så roligt att läsa om hur lite jag har att skriva om, så det är kanske lika bra att jag avslutar här.

Hej hopp i lingonskogen!

Jag sitter nu i Långsjön, någa kilometer utanför Matfors... i skogen. Det är en väldigt fin plats, jag trivs mkt bra här. Det kanske inte finns så mkt att göra... men det gör det ju inte i stan heller, så det spelar inte så stor roll.

Jag tänkte att jag skulle berätta om ngt som jag tycker är väldigt pinsamt idag, ngt som jag råkade göra för ett par år sedan. Mest bara för att jag inte har så mkt annat att skriva om men också för att ni ska få skratta lite bakom ryggen på mig. Problemet nu är att jag är dålig på att berätta historier. Men jag ska göra mitt allra bästa.

Det var iaf en höstdag för några år sedan. Jag var ute och kastade leksaker till min hund. Det tycker hon nämligen är skitkul.

Vi var ute på ängen utanför vårt hus. Ovanför ängen löpte elledningarna till alla hus och på en stolpe i utkanten av ängen satt transformatorn. Jag tänkte inte nämnvärt på att dessa saker fanns i min omgivning, de hade ju alltid vart där. Men plötsligt råkade jag kasta upp hundens leksak på elledningen så den vart hängande. Fan, tänkte jag då, vad i helvete ska jag göra nu då? Jag stod och funderade ett tag. Så fick jag syn på grannpojkens fotboll. En lampa tändes ovanför mitt huvud. Jag gick och hämtade bollen. Jag tänkte att jag skulle kasta med bollen på leksaken så att den ramlade ner, skitbra!

Minuterna passerade, jag kastade och kastade, utan resultat... Varför i helvete ramlar inte leksaksfan ner?! tänkte jag, som vid det här laget var ganska less. Jag fortsatte kasta... hade ju inte så mkt att välja på.
Hur som helst så råkade jag snart i min upphetsning att kasta upp bollen så den fastnade i transformatorn. Hur jag lyckades med det är guds gåta, men det lyckades jag med iaf. Jag vart alldeles kall, och bollen började fräsa och ryka. Vad i helvete skulle jag ta mig till nu då?! Paniik!!!

Ett vedträ, en ickefungerande hjärna och en uppvärmd kastarm "löste" mitt akuta problem. Jag kastade vedträt mot bollen för at få den att ramla ner. I helvete att den gjorde det... däremot lyckades jag kasta upp vedträt i transformatorn också. Då kom grannen springande skrikandes mot mig "Bort från transformatorn den kommer explodera!!" Va?! Vad sa han? Vad har jag gjort?! Panikkänsorna vart starkare och starkare... men jag gjorde som grannen sa och backade bort så att jag på säkert avstånd kunde betrakta den lilla brasan som hade bildats, grannen sprang och ringde brandkåren.

Efter några minuter kom mamma ut och undrade varför i helvete inte telefonen funkade. Då tyckete jag att det började bli väldigt jobbig stämning så jag sparang iväg och gömde mig. Lite lamt kanske, men ibland blir det bar för pinsamt.

Tyvärr är jag inte så bra på att gömma mig, mamma hittade mig ganska lätt. Till min stora lycka var hon inte arg på mig. Utan sa bara att det är sånna saker som händer alla ngn gång i livet. Jag vet inte vad hon har gjort som kan mäta sig med detta, men det måste vara antingen ngt riktigt illa eller ingenting alls, för hon berättade inget.

När vi kom tillbaka till ängen var brandkåren där och släckte transformatorn som inte hade exploderat. Jag gick fort förbi med sänkt huvud för att inte få några pinsamma frågor att svara på.

Länge kunde jag inte berätta vad jag hade gjort den där helgen och nu har jag skrivit det på internet... Tur att saker man för stunden tycker är jobbiga och pinsamma oftast går att skratta åt efter ett tag.

Nu gott folk har jag lovat att skriva lite om en rolig en som heter Per. Den pojken har nog allt, utom tjej, så passa på nu flickor små, innan det är för sent. ;-) Han är som sagt rolig, men jag tror jag måste omformulera det, han är nämligen skitrolig och smart, jorå, jag tror han har 129 i IQ, och det är inte illa det ska jag be att få tala om. Och han kan skjuta med gevär, för han är jägare. Han är också en jättebra kompis, han har aldrig gjort mig ledsen, bara fått mig att skratta. :D

Hoppas du är nöjd nu Per, för jag hade ju kunnat skrivit något mkt värre. Haha!

Nu måste jag nog säga att det här blogginlägget är så gott som färdigskrivet.

Hej hopp gummisnopp!

Jag måste säga att jag är förvånad över mig själv. Jag har inte glömt bloggen och jag skriver i den igen efter mkt kort tid. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men jag tror det är ett bra fel.

Idag har jag iaf vart och snurrat på stan, först på banken, sen på apoteket, efter det hämtade jag linserna, sen shoppade vi lite (jag shoppade faktiskt väldigt lite, bara ett par solgalsögon) och sist men inte mins så växlade vi pengar på forex. Jag har även vart och kollat på film med vänner, det va roligt.

Av ngn anledning så känns det inte så roligt att gå djupare in på vad som har hänt idag, det känns som att det är sånt jag skriver i min tråkiga blogg på lunar. Detta är ju min riktiga blogg i den måste jag ju skriva bättre, coolare och viktigare saker. Vad som händer i vardagen räcker liksom inte till.
Vad det nu är för bra, coola och viktiga saker jag ska skriva i min riktiga blogg har jag dock inte listat ut än. Det känns som att det är ngt som får komma till mig medans jag skriver varje blogginlägg. Det känns inte som att det är ngt som går att planera.

Apropå planera... jag och samma vänner som jag kollade på film med igår och idag har planerat att åka till Bulgarien på tisdag. Jag vet inte om jag skrev det igår, och jag bryr mig inte heller, för detta är inte igår, detta är idag. Jag ser iaf väldigt mkt fram emot den resan, även om jag är lite nervös efter allt man har fått höra därifrån. Jag ska nog inte ta upp ngt, för då kommer väl det stackars lilla landet gå i konkurs, men det är iaf inte speciellt roliga sakr.

Det är konstigt det där med tråkiga saker. Man tror aldrig att det kommer hända en själv, att det bara händer andra. Och sen när det väl händer en själv så står man där men Livet skrattandes bakom ryggen på en. Det är förjävligt, men jag tror Livet gillar att spela fula spratt på oss, att meningen för Livet är att göra det så hemskt som möjligt för oss jordbor. Bara för att se hur mkt vi kan stå ut med. Två världskrig, massa andra krig, global uppvärmning, personliga depressioner, död och elände. Livet får nog skrattta en del, men jag tror han kliar sig i huvet och undrar vad fan det är som får oss att fortsätta. Ska jag vara helt ärlig så undrar jag det med. Det känns ju som att det är rätt kört för oss ganska snart. Men det är väl som man säger; Hoppet är det sista som överger en.

Hoppet är nog verkligen det sista som överger en... i de allra flesta fall iaf. Jag vet inte om det är ngt bra eller dåligt, men det har ju funkat hittills. Eller jag ångrar mig, det är bra... utan hoppet hade vi inte överlevt en dag.

Nu gott folk och kära vänner så är det så att jag tänker gå och lägga mig. Jag vet att det är tråkigt och att ni skulle vilja läsa mer, men det är inte så det funkar här i världen. Man behöver sömn. Åtta timmar per dygn ska man sova minst, jag tänker sova nio.

God natt och glöm inte att sköta om er.

Jaha... En blogg alltså. Jag vill ju inte göra ngn besviken, men jag undrar faktiskt hur mkt jag kommer att skriva i den. Hade inte Sara haft länken till min blogg i sitt namn på msn så hade jag inte kommit ihåg att jag haft en idag.

Personligen tyckte jag att det räckte med den jag hade på lunar... eller hade... den som liksom finns där vare sig man vill det eller inte. Där kunde jag skriva några gånger i månaden om det va ngn som tyckte att jag skulle göra det eller om jag helt enkelt faktiskt hade lust. Men så kom Sara... hon tyckte att det va på tiden att jag skaffade mig en "riktig" blogg. Vadå, en riktig blogg? undrade jag, vad var det för fel med den på lunar? Jo, den va tråkig. Så där jag satt i min förvirring och skrev i den tråkiga bloggen på lunar medans Sara fixade den här riktiga bloggen till mig.

Problemet med nya sajter är att man måste lära sig alla nya funktioner på dem, det går väl ganska fort egentligen, men man är ganska lost där i ett par dagar, eller som jag kommer vara - ett par veckor.
Nej, det är inte för att jag är dum eller trögfattad eller ngt i den sitlen, det är för att jag kommer glömma att jag har den här bloggen (jag tror jag kommer glömma den iaf, det är så det brukar vara). Så efter det här inlägget så kommer jag luta mig nöjd tillbaka, logga in på netlog eller ngt och glömma denna bloggs existens.
Som sagt, jag är inte dum eller trögfattad, men vissa saker vill bara inte fastna i minnet.

Funktioner ja... Jo, Sara hade fixat ngt fashion-tema på min blogg men jag tyckte inte riktigt det passade. Jag kanske har blivit en shoppingnörd men för det inte ngn modefreak. Kläder är intressanta till viss del, men inte så mkt att jag kan ha ett fashontema på min blogg, sorry gumman.
Jag tyckte att det där rosa, bubbelgums-temat passade min personlighet bättre. Jag är kanske inte fullfjädrad fjortis med blonderat hår, rosa slingor och stringtrosorna uppdragna ovanför byxlinningen, men jag tycker väldigt mkt om rosa.

Nej, nu vet jag inte om jag har så mkt ner att skriva för den här gången. Sara hade ju uppdaterat min hemkomst och filmkvällen at my place igår, och det har ju inte hänt så mkt än idag. Ska på stan med mamma en sväng och fixa lite inför resan till bulgarien, hämta linser, växla pengar och gå på banken. Men det har ju inte hänt än så jag kan inte säga mer om det.

Istället får ni alla ta och ha det så bra, om det mot förmodan skulle vara ngn som läser detta.

Hej svej!

detta är nu Camillas såkallade nya blogg. som vi hoppas att hon kommer skriva litegranna i.. lite roliga saker som händer osv...

ikväll har hon i alla fall kommit hem från sthlm, sedan så kom det lite folk hem till henne. inga mindre än jag själv Sara, Malin, Per och stefan... mycket trevligt tycker  i alla fall jag (= tror hon var lika nöjd med det (= alltid roligt att träffa folk. vi käkade lite popcorn och drack saft och såg på en film (=  hehe...

nu har inte jag tid att skriva något mer åt henne, för nu ska jag nämligen sova. ha det bra..