Saknaden är lika stor, bara inte lika ytlig
De andra åker hem från Norge idag, de har vart på släktträff. Jag skulle ha vart med. Du skulle ha vart med. Framförallt du. Livet har gått vidare. Det verkade från början inte helt självklart, men det gjorde det. Utan din kunskap, din orginaliet, utan din värme, ditt skratt, ditt prat - utan dig.
Jag tänker ofta på sista gången jag var på museum med dig. Jag vet inte varför, det var långt ifrån ett speciellt tillfälle, eller rättare sagt så var det inte ett speciellt tillfälle för mig - då. Men nu när jag tänker på det än en gång så känner jag mig bara dum. Det var ju sista gången med dig.
Vi var på Sjöhistoriska, de hade en utställning om Tintin har jag för mig. Jag får för mig nu att du kanske visste att det var sista gången, att du visste att du inte skulle orka nästa gång vi hälsade på. Sjön har du ju alltid haft nära hjärtat, kanske ville du dit en sista gång, kanske ville du visa oss något - bilderna du hade tagit, skeppet din pappa hade jobbat på eller bara berätta om allt, du visste så mycket.
Jag önskar jag hade tagit mig mer tid att fråga dig saker, lärt mig saker, sett saker, men jag gjorde samma misstag som många andra genom att skjuta upp det. Jag trodde aldrig att du skulle försvinna så snart, så fort - tji fick jag.
"Fyra bröllop och en begraving" gick igår på TV. Jag lyckades slå över till den precis när han som ska komma att begravas dör. Begravningen i filmen var så fin, precis som din. Hans närmaste vän höll ett så fint tal om honom precis som dina närmaste vänner gjorde om dig. Jag önskar jag kom ihåg vad de sa om dig, men det var för mycket att minnas. Vad jag kommer ihåg är i alla fall att du räddade livet på en av dem, drog upp en traktor - själv - första gången du var och hälsade på mormors släkt i Norge och imponerade på alla bara genom att vara du.
På lunchen efter begravningen satt jag mest bara och tänkte på hur mycket du hade älskat att vara med. Du hade älskat lunchen, prinsesstårtorna och framförallt sällskapet. Du skulle ha haft så roligt - det var många som påpekade det.
Jag vet inte vad jag är mest ledsen för; bara för att jag helt enkelt saknar dig eller för att du missat och fortfarande missar så mycket som jag vet att du skulle ha viljat vara med på.
Den 18 juli - på mormors födelsedag, ska vi i alla fall strö din aska i havet. Låta dig komma hem igen.
They say that time will make all this go away
But it's time that has taken your tomorrows
And turned them into yesterdays
Klätterabstinens och en liten uppdatering
Annars har jag som ni kanske vet jobbat hela veckan. 1 down, 5 to go. Hemska saker. Och igår var jag först bara med Sara, sedan kom Sebbe med godis, och lite senare kom Malin och Per och så kollade vi på "Smekmånaden" som gick på trean eller någon sånt. Jag tyckte det var trevligt i alla fall. Rolig film också, lite pinsam sådär, men rolig och ett bra romantiskt slut. Jag älskar filmer som slutar bra.
Idag har jag inte gjort så mycket alls. Sebbe lämnade mig vid tolv, då tjockade jag lite godis sen tvättade och städade jag lite. Nu sitter jag å väntar på att Sebbe ska komma igen. Tror vi ska åka till Långsjön med jordgubbar och hälsa på Carro och Jocke. Men nu ska jag kolla på The Simpsons.
Hejs
Jobb
Jag kan nog faktiskt inte påstå att jag har det roligaste jobbet... mitt jobb tillfredställer faktiskt inte någon del av hjärnan eller kroppen på något sätt, det är faktiskt väldigt tråkigt.
Jag jobbar inom internservice på Bolagsverket. Jag städar. Jag skurar toaletter och moppar korridorer. Jag sopar trappor och torkar diskbänkar, diskar och dammar. Det är verkligen inte roligt. Verkligen inte.
MEN
man tjänar i alla fall pengar, och pengar vill man ju ha för det var någon jävel som för länge sedan kom på att pengar - det ska livet gå ut på! Kul, verkligen kul.
Grejen är dock att det faktiskt är kul. Det är roligt med pengar, jobbet får en mening. Utbildningen får en mening. Egentligen är pengar bara en morot, ett mål att sträva efter. Alla saker man kan köpa också, eller ja. Det är kanske sakerna som är moroten och inte pengarna, fast det är pengarna som gör sakerna till morötter... typ. Nu kanske jag gjorde det lite invecklat, men ni förstår säkert.
Jag vet vad jag ska bli när jag blir stor i alla fall. Jag ska bli rik. Jag tror jag ska bli chef, det verkar roligt. Jag tror jag skulle passa som chef, faktiskt. Dock är ju inte chef något man blir bara sådär, och det är ju synd. För med lite arbetslivserfarenhet i bagaget tror jag att jag skulle klara det ändå. Precis som att jag tror att min mamma skulle klara av det, jag tror hon skulle kunna bli en bra chef, men hon har för lite utbildning. Och det är ju synd, jävligt synd faktiskt.
Men men, det är som det är. Och vet man vad man vill bli så är det väl bara att bli det. Och det är väl någon som har sagt att det inte är målet som räknas, det är vägen dit, eller något i den stilen. Och det stämmer nog, om man tänker efter.
Dikt av August Strindberg + massa annat tjafs
Vid avenue de Neuilly
där ligger ett slakteri,
och när jag går till staden,
jag går där alltid förbi.
Det stora öppna fönstret
det lyser av blod så rött,
på vita marmorskivor
där ryker nyslaktat kött.
Idag där hängde på glasdörrn
ett hjärta, jag tror av kalv,
som svept i gauffrerat papper
jag tyckte i kölden skalv.
Då gingo hastiga tankar
till gamla Norrbro-Bazarn,
där lysande fönsterraden
beskådas av kvinnor och barn.
Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.
Det är sista versen jag tycker mest om. Jag gillar hela dikten, men sista versen är vacker. 
Stortorget i Stockholm för ungefär hundra år sedan. (www.gamla-stan-stockholm.se)
Jag vet inte om jag är felande eller hur det är, men jag önskar jag hade fått vara med i slutet av 1800 början av 1900-talet. Det var mycket om hände då, mycket som jag hade velat uppleva live. Dessutom verkade alla mycket mera levande på den tiden. Inte som nu när folk spenderar sina liv framför TV och dator.
Jag tror verkligen inte att det var bättre på den tiden. Standarden på hus och mat och sånna saker har blivit mycket bättre nu och så, det är bättre sjukvård och allt det där, men jag vette fan alltså... De hade ju inte allt vi hade. Deras liv var nog tuffare på många sätt, men för att få ha roligt var de verkligen tvugna att hitta på saker. De kunde inte gå hem och spela dataspel. Jag tror därför att de faktiskt på den tiden fick ut mer av själva livet. Även om många jobbade ihjäl sig så var det i alla fall i livet. De levde sina liv istället för att slösa bort dem på en fiktiv gubbe i en datavärld.
Och nu ska man ju naturligtvis inte dra alla över en kam. Det är såklart många idag som inte alls spelar dataspel eller så och det var nog många på den tiden som inte alls levde sina liv optimalt. Men jag vill ändå tro att deras liv på något sätt var bättre än våra, för det måste ju ha funnits lyckliga människor på den tiden med. Och med tanke på hur självmorden har ökat nu på senare tid så verkar det ju nästan som att vi är olyckligare nu - eller bara mer egoistiska.
Helt ärligt så vet jag ingenting, jag hade bara velat uppleva den tiden. Jag känner bara på något vis att folket måste ha vart med ärligt på den tiden. Alltså inte på det viset att man ljög mindre eller något, utan att man i alla fall ljög ansikte mot ansikte.
Det kanske låter helt psyko det här, kanske hade det vart bättre om jag inget skrivit. Men nu är det gjort och jag har ingen lust att ta bort det av någon anledning. Kanske vill jag innerst inne att ni ska tycka att jag inte är rätt riktad, vad vet jag. Kanske tycker ni inte alls att det är något konstigt med det jag har skrivit. Kanske ska jag sluta fundera så mycket och bara låta det vara som det är, men det är inte så lätt det heller.
Men jaja... ibland verkar det inte finns någon hejd på mig. Jag bara skriver och skriver och skriver. Det kan i och för sig vara skönt att bara få skriva av sig om någon skit, men ja. Man behöver ju inte hålla på för evigt.
... känner att jag håller på att komma igång igen. Så det är väl bäst att jag lägger ner nu och går och lägger mig.
God natt allesammans
Idag/igår... mest igår
Igår var däremot desto livligare och därav också roligare. Jag, Christian, Olof och Olofs kompis Calle var ute i Midskogs och klättrade. Det gick inte skitbra, men jag har köpt ett nytt jättefint sele så det gjorde inte så mkt. Vädret var fint också, men berget var fortfarande blött på sina ställen - typ i sprickor och andra håligheter som det oftast finns fina grepp i. Inte det optimala kanske, men ändock så himla roligt.
När jag var hemma igen efter lite prat med Olof och Christian utanför huset och en hel del arga blickar från bilister som kört förbi oss (de arga blickarna pga att Olof hade glömt att stänga sin dörr så det blev en trång passage enligt vissa) så var jag med Sebbe. Vi gjorde inte överdrivet mycket - pratade lite, kollade lite på TV med min mamma och käkade lite jordgubbar - sedan var han "tvungen" att åka hem och sova eftersom han skulle jobba idag. Jag tyckte det var dumt, men men.
Tror inte jag orkar skriva så mycket mer nu, mest för att jag inte har så mycket mer att skriva men också för att jag tänkte kolla om det finns någon tillräckligt lättlagad mat för att jag ska orka äta någon middag idag.
Så, ni får väl ha det så bra. Hejs!
Jag älskar dig
Jag älskar dig Sebastian Merchant
Det känns tomt
Jag kommer ihåg när jag gick i lågstadiet, man trodde aldrig att man skulle bli stor. Det var ju de stora barnen som var stora, vi var ju små. Men man blev äldre hela tiden, utan att märka det. Jag trodde aldrig att jag skulle ta studenten, det är knappt jag tror att jag har tagit den än. Hur skulle jag ha kunnat gjort det? Jag är ju ett litet barn.
Det är läskigt också. Något som alltid har funnits där, ett tryggt ställe, är borta. Vart ska jag ta vägen nu? Hur ska jag göra? Vilken väg är rätt? Vad kommer att hända? Det är som att man har blivit slängd över relingen åt hajarna. Det känns ganska svårt faktiskt. Hur har alla andra klarat sig?
Det är ett jävligt kompilicerat liv vi lever alltså. Vi har gjort det komplicerat. Varför? Det känns inte som att de andra djurens liv är lika komplicerade. Men deras liv är väl komplicerade på andra sätt antar jag. Man ska nog inte vara avundsjuk. Och man ska speciellt inte vara det när man inte kan göra ngt åt saken. Det är som det är, det kommer bli bra.
Mm... det blir bra.
Studenten
Klätterblogg?
Jag vet inte om det är en bra idé eller så, men det finns ju bloggar till så mycket annat så varför inte göra om denna dagboksblogg som handlar om mitt mer eller mindre ointressanta liv till en träningsblogg med inriktning min klättring? Det är en fråga som tål att funderas på. Jag tror att det lutar åt att det blir en klätterblogg, det skulle vara rolig att se sin utveckling. Kanske inte så tydligt, men ändå lite.
Har för övrigt vart på Brattberget idag och klättrat med Olof och Christian. Kan inte påstå att det gick speciellt bra, jag var ganska mör i kroppen från igår så det var mest bara en trevlig tur med inriktning klättring.
Ska ut dit igen nästa helg för att träna på sprickklättring. Det ska bli jätteroligt. Tycker det är roligt att klättra i sprickor så det ska bli kul att träna upp skillsen. Det kan verkligen behövas eftersom man inte direkt kan träna sprickklättring inomhus, i alla fall inte i våra lokaler.
Men nu får det fan i mig räcka för idag.
Hej
<3
Förbannat varmt och inte ett moln på himlen,
Lars Winnerbäck i högtalarna och ett gals saft i handen
- det enda som saknas är du.
