Camilla

Gud... jag orkar ju inte skriva här. Fan... palla.

Vet inte vad jag ska skriva faktiskt. Har ingen lust till det och har inget att berätta heller.

Satt dock och pratade med min syster efter middagen om mönstret som man uppfostras in i. Att man ska gå i skolan och skaffar sig en utbildning jobbar och gifter sig och skaffar barn. Gör man något som är utanför mönstret är man lite av en galning, inte som alla andra, och rätt dum och oansvarig också.

Men vad är det som säger att lycka är pengar och mycket saker? Varför är inte den allmänna meningen att pengar är att göra det man vill och vara där man vill vara. Varför är det en sådan press på att man ska "lyckas"? Och vem är det som har bestämt att "lyckas" det gör man bara om man har en universitetsutbildning och ett chefsjobb?

Jag säger som Goethe:

Ju mer jag tänker på saken, dess tydligare tycks det mig att livet är till helt enkelt för att levas.

Sitter på mitt rum och tittar ut över den nyfallna snön. Taken är vita, träden är vita, marken är vit och himlen är blå. Solen skiner och allt är så himla vackert. Tänk om vintern alltid kunde vara som det är nu - vitt och rent och ljust, då hade jag inte haft något emot den.

Idag kommer bli en bra dag. Jag känner hur hoppfullheten slår kullerbyttor i min mage, det kan inte bli en dålig dag när det är så fint ute. Hur skulle det kunna bli det när allt glittrar?

Ändå påminner värdet mig om sommaren. Det är flera decimeter snö ute och vädret påminner mig om sommaren. Kanske är det för att det är lika vackert som när alla träd och blommor står i sin fulla blom den finaste dagen på sommaren, för detta är med största sannolikhet den finaste dagen vi kommer få den här vintern.

Vad jag saknar just nu är ett par stavar och skidor, massa kläder och en svart backe. Jag vill inget hällre i världen än att slänga mig ut för ett pistat stup dagar som dessa. Känna trycket under skidorna när jag svänger och åka så fort att jag nästa lyfter. Känna adrenalinet pumpa i kroppen. Det finns inget bättre, dagar som dessa.

Idag har jag och Sebastian klippt oss, vi blev jättefina! :D

Och nu ska jag klättra med Olof och antagligen kolla på lite How I met your mother. SUIT UP!

Hare bra!

Var ett tag sedan jag skrev nu. Hade nog velat skriva av mig, inte här, men har inte gjort det någonstans. Kanske kommer något ordflöde senare, man vet aldrig.

Igår spelade jag i alla fall TP och TP Disney med min syster och Olof. Det var trevligt, Carro vann. Sedan kom Sebbe, och ni som känner honom kan ju gissa vad han gjorde när Olof berättade att han hade fått hem sin nya dator och hade med dig den...

När alla var less på TP utom jag fick Sebbe lite fika eftersom han missade när vi gjorde det, sedan kollade vi klart på första säsongen av How I met your mother, älskar den serien.

Men nu orkar jag inte mer.

Hej

Sitter på min säng och lyssnar på Lasse W, I Stockholm. Det är en skön låt det tycker jag. Annars har jag precis pratat med Sara i den lilla mobiltelefonen, det var trevligt, ska ju följa med henne upp till stugan ikväll. Det var länge sedan jag var där och hälsade på, så det kommer nog bli jättretrevligt!

Dess värre ville ju inte herr Merchant komma och hälsa på mig efter skolan vad det verkade som, så honom får man ju inte träffa idag dårå. Men men, jag tror jag kommer överleva. Får ju träffa mig andra älskling istället. Minst lika bra.

Hoppas bara jag hinner plugga när jag är där. Sara sa att hon också skulle plugga så vi får hoppas att det blir så, annars känner jag mig ganska jävla fetkörd på tentan. Och jag har ingen lust att skriva omtenta... det verjar inge roligt. Men det kommer jag väl få göra vara sig jag vill det eller inte. Bajs.

Bajs. Bajs. Bajs.

Hej då

Måste bara citera en av mina lärare. Det kanske bara är jag som tycker att det är roligt, men må så vara.

"För er som kanske minns krisen på 90-talet... eller det kanske inte var så många här inne, de flesta var väl upptagna med att födas."

Det var roligt! HAHAHAHAHA!

Oj, dåligt med uppdatering här märker jag. Inte min mening.

Så vad i hela friden ska jag berätta för er, mina tappra läsare? Kanske om seminariet? Eller om turen till Birsta? Eller kanske om turen efter Birsta? Eller varför inte om allt?

Vi börjar från början:

Igår vaknade vi alla upp till en helt vanlig tisdag, även om man hade saker planerade kunde man faktiskt inte veta hur de skulle komma att te sig, så, ni som jag klev upp ur sängen, lyckligt ovetande om hur dagen skulle gestalta sig.

Personligen klev jag upp klockan 08.18, då hade jag znoosat två gånger och kände mig alltså tillräckligt redo för att, på stapplande ben, vingla fram till dörren och ta på mig min morgonrock. Ut genom dörren fortsatte jag sedan att vingla för att gå på det så kallade "hemlighuset". Efter besöket där kändes benen sedan stadigare och jag fortsatte ut till köket för att bre mig ett par smörgåsar med leverpastej.

Medans jag satt och åt mina leverpastejsmörgåsar kände jag dagen första uns av hopplöshet infinna sig. Inte nog med att det var idag vi skulle ha seminarium så var det på dagen bara en veckan kvar till tentan. Jag suckade djupt och tänkte att vill det gå åt helvete så gör det det, det är inget jag kan hindra. Med andra ord tror jag på ödet, antar jag.

När mina smörgåsar var uppätna begav jag mig till duschen för att få den lagom frächa look jag vanligtvis brukar eftersträva. Duschen hade bestämt sig för att vara hygglig idag, den varken skollade mig eller kylde ner mig, så jag fick mig en mycket förnöjsam rengöring.

Väl behållen och ute från duschrummet var det dags att väcka Sebastian, dagen till ära visade det sig att det inte var det lättaste. Allt jag fick ur honom de närmaste minutrarna var "mmm...", men det gjorde inte så mycket då jag tog chansen att mysa till lite extra i sängen.

Efter ungefär tio minuter tog han sig ändå upp och den lata studen var över. Med en blick mot garderoben tänkte jag att det hade vart så mycket lättare om garderoben kunde bestämma vad jag skulle ha på mig så jag slapp det själv, men sådan tur har i alla fall inte jag, så det var bara till att börja rota i röran av kläder.

Efter många om och men hade jag fått på mig vad som skulle komma att bli "dagens outfit", ett vitt, rätt långt linne, en svart kofta, svarta leggings och en jeanskjol. Rätt nöjd med vad jag åstadkommit gick jag och sminkade mig, det gick fort och snart var jag påvär ut med hunden.

Hunden hade dock ingen lust att gå just idag, och på grund av tidsbrist hann vi inte gå speciellt långt, men hon hann i alla fall göra sina behov - hon såg nöjd ut och då var jag också nöjd.

Väl inne igen såg jag Sebastian sitta och äta frukost, det vill säga precis samma sak han hade gjort när jag gick ut. Bredvid sig på matbordet stod faktiskt min dator och på skärmen syntes Travian... Jag sa till honom att rappa på lite om han ville komma i tid och det tog heller inte lång tid innan vi var på väg.

Jag vet inte hur många gånger vi höll på att halka på vägen till skolan, men nog var det över 25 var i alla fall, antagligen är det en underdrift, men men. Hela vägen till skolan gick också Caroline, min syster, ungefär 20 meter framför oss. Hon förklarade senare att det inte hade spelat någon roll om vi gick med heller eller inte då hon hade lyssnat på musik.

Väl på skolan upptäckte Sebastian att han hade blivit lite sen så ett snabbt avsked sedan var jag lämnad till mig själv. Jag skulle träffa Christine halv elva, men när jag tog upp mobilen för att se vad klockan var hade hon skickat ett sms där hon förklarade att hon nog kom vid tio i elva istället. Okej, tänkte jag och skickade ett sms där jag sa att jag satt i biblioteket och väntade.

På biblioteket satte jag mig för att plugga det lilla jag hade med mig - några anteckningar och andra papper. Jag satt där inne till klockan elva, då täckte jag att hon väl snart borde komma om hon inte redan stod vid receptionen och väntade, och jag kunde ändå inte sitta längre för då hade jag antagligen somnat, så jag gick för att kolla.

Vid receptionen stod det ingen Christine, men eftersom klockan som sagt var elva tänkte jag att det ju inte kunde dröja länge innan hon kom, så jag ställde mig vid ett ståbord och kollade på folk.

Efter ett tag kom jag på att ju Christian fyllde år föregående dag så jag skickade iväg ett grattis till honom, och sen skickade jag ett sms till Olof för att påminna honom om det. Efter yttligare några minuter skickade jag ett sms till Christine och frågade om hon hade halklat och slagit ihjäl sig, det hade hon inte, hon hade faktiskt inte ens lämnat lägenheten än, men skulle precis göra det. Klockan var då tjugo över elva och jag började bli lätt irriterad.

Efter yttligare tio minuter skickade hon ett nytt sms där hon förklarade att hon inte kunde cykla, eftersom det var för halt, så hon skulle gå. Okej tänkte jag... och det där med cykeln hade jag kunnat ränka ut med min vänstra skinka.

Efter ännu en kvart såg jag henne närma sig skolan och min plågade rygg kände åter hoppet återvända, eftersom det betydde att den långa sillastående stunden snart var över.

När hon hade kommit in frågade vi i receptionen vart man kunde få tag på overhead-pappet, det sa de, att det kunde man få tag på i vaktmästeriet som låg innanför andra dörren i O-huset. Så dit begav vi oss. Där inne fick vi, eller jag, köpa tre stycken overhead-papper för tre kronor styck. Christine sa att jag skulle få fyra och femtio av henne när hon hade nägra småpengar, men erbjuder man sig att betala en sån liten summa kan jag bjuda på det. Det är inte som att jag inte har råd att bjuda på fyra och femtio, trots mitt liv som student.

När det var gjort gick vi till biblioteket för att skriva stolpar och stödord till själva seminarietexten och hux flux var det redan lunch. Sebastian och jag hade bestämt samma morgon att vi skulle äta lunch tillsammans så när han sedan kom till bibliotekt och sa att han hon skulle åka hem blev jag sur, såklart. Jag gav honom tid att tänka över det hela och som tur för honom kom han till insikt och vi gick och åt lunch.

Jag slängde i mig en mycket god sallad med tacoköttfärs i. Egenhändigt gjort såklart. Och efter bara tio, femton minuter var jag tillbaka vid mina anteckningar. Jag kände mig stressad då seminariet skulle börja kvart över ett och klockan redan var fem över. Jag, tillskillnad från Christine, skyndade mig allt jag kunde och blev klar före henne. Trots detta och trots det faktum att föreläsningen börjat fick det inte att gå fortare för henne. Jag var irriterad, men på ett sätt också imponerad.

Ungefär halv två dök vi upp på seminariet. Vi hade missat de flesta andras framföranden, viket jag tyckte var både tråkigt och dåligt. Inte nog med att jag hade behövt se dem, så hade jag också velat se dem. Men jag antar att man inte kan få allt här i varlden. Några fick jag se i alla fall, och man ska väl vara glad för det lilla.

Efter att ha sett två eller tre grupper var det sedan våran tur. Jag presenterade oss och sedan börajde Christine prata om valsystem och partisystem... och hon pratade och pratade, sedan pratade hon lite till och efter det pratade hon ännu lite till sedan gav hon ordet till mig. Jag kände hur jag blev alldeles röd i ansiktet, som alltid, men för ovanlighetens skull pratade jag med en ovanligt stabil röst. Jag kände mig stolt, trots min tomatröda uppsyn, det kändes som att jag hade tagit ett steg framåt inom kategorin "att prata inför grupp".

Jag hade fyra sidor med anteckningar jag skulle prata om och efter bara den första började läraren knacka på sig klocka. Då hade jag kanske pratat i tre av våra tio minuter, vilket betyder att Christine hade pratat i sju. Jag fick göra det bästa av situationen och rabblade upp det viktigaste sedan avslutade jag. Det hade inte blivit så bra som det hade kunnat bli, men det blev något i alla fall och jag var rätt nöjd ändå. läraren frågade någon fråga sedan var det hela över. Ett par grupper till efter oss var kvar, sedan slutade vi.

Väl ute ur klassrummet ringde jag till Sebastian och kollade om det fortfarande var så att vi skulle åkta till Birsta för att kolla på datorer, det skulle vi. Sedan frågade jag om Olof fortfarande skulle med, det skulle han. Sist men inte minst frågade jag när vi skulle det, det var vid fem eller sex. Okej, sa jag och la på.

Efter det gjore jag och Christine sällskap på vägen hem. Hon bor halvvägs till mig så halva vägen fick jag i och för sig gå själv. När vi började gå hade det börjat snöa, och ju senare det blev desto mer snöade det och eftersom det är uppförsbacke hela vägen hem blev det lite varmt och när jag var nästan hemma började all snö jag hade på huvudet att smälta, det var ganska störande att behöva torka bort all smält snö jag fick i ansiktet, men det var för varmt att ta på sig luva, så jag stod ut.

Väl hemma var Caroline, överraskade nog, redan hemma. Det blev en överraskning eftersom ingen hade tagit posten och alla fotspår var reda bortsnöade, trots att hon vara hade kommit hem kanske en timme före mig. Men det var bara trevligt, hon var på gott humör och berättade att hon kanske skulle åka till Polen. Vi skämtade om att hon såklart skulle bli en av de utvalda som skulle få åka dit eftersom hon är Pascals försöksobjekt, han ville såklart skicka henne dit och sätta henne på skohögen i Auschwitz för att se hur lång tid det skulle ta innan hon började grina. Hon skulle ha en hjälm med kamera på huvudet. Det var kul.

Efter att ha fikat i säkert en timme tog det av någon anledning slut. Jag kommer inte ihåg varför eller så, men jag vet att det tog slut, annars hade vi ju suttit där än. Vid fem kom sedan Sebastian, han knackade, kom in, dansade i hallen, gick och kollade Travian och försökte sedan hälsa på mig. Men jag bajsade på honom eftersom han hade kollat Travian först. Han kan inte få tro att han kan göra hur han vill utan att det ska bli några konsekvenser.

Efter en stund ringde jag mamma och frågade om vi fick låna bilen och åka till Birsta, det fick vi, om vi hämtade henne först, det gjorde vi. Sedan väntade vi på henne vid ICA så hon fick köpa mjölk. Efter detta kunde vi äntligen köra hem henne och åka och hämta Olof och sedan vidare till Birsta. som tur för oss stänger de inte sju utan åtta så vi hann kolla på det mesta på Media Markt. Det var ganska roligt, och så träffade vi Brynet. Han hade åkt till COOP i Birsta för att köpa fil, ingen förstod varför.

När de sedan stängde klockan åtta på Media Markt åkte vi och köpte Ben and Jerry's. Det var gott. Efter det åkte vi till Sebastian för att han skulle hämta sin saxofon. Det gick långsamt, eftersom vi hamnade bakom plogbilen. Till slut tog vi oss i alla fall fram och han fick hämta det han skulle, sedan åkte vi tillbaka för att släppa av Olof.

Men kvällen var inte slut där, även om klockan blivit nio. Nej, ser ni, då bar det i väg till Per för att ses på film. Sara var där också, hon såg en aning trött ut, men det för man vara på kvällen. Kul att träffa henne i alla fall! Kul och träffa Per igen också... har för mig att det var ett tag sedan, men han var sig lik! Vi tittade i alla fall på Wall-E, det var jättegullig, jag vill redan se den igen.

Efter filmen skulle man ju kunna tänka sig att dagen nu var slut, eftersom klockan ändv blivit elva, men just av den anledningen att klockan blivit elva hade jag börjat bli hungrig, detta för att jag inte ätit någon middag. Så, klockan halv tolv fick jag Per att bjuda oss på fika. Det var mycket gott!

Vid kvart över tolv, halv ett började vi sedan att röra oss hemåt, först skjutsade vi hem Sara och sedan oss själva. Jag vet inte vad klockan var när jag kom i säng... men halv två tror jag. Så efter att ha spelat lite Bubbles somnade jag sedan mycket gott.


Och det var väl allt om gårdagen... och eftersom det inte har hänt speciellt mycket idag slipper ni höra om det.

Ha det!