... jag bara säger.
Det känns lite sorglig faktiskt. Inte det att det är slut, inte på det vanliga viset, men på det viset som att... jag vet inte. Någon man har vart med så mycket finns inte där längre på samma sätt, det är märkligt. Någon man brukade duscha med, skratta med, kolla på TV med, åka bil med... finns där ute, men inte för mig.
Utav detta har jag i alla fall kommit fram till att jag tror på ödet. Det är inget jag kan göra något åt och därför är det inget jag behöver lägga energi på. Klart man gör det ändå (typ nu) men det hade kunnat vara mycket värre. Jag tänker såhär: Om det är meningen att något ska ske - typ att jag ska bli gammal med Sebastian - då blir det så. Och ska jag det inte, då blir det på något annat sätt.
Det enda som egentligen stör mig är att det kom på plötsligt. Jag är inte den som tvingar någon att vara med mig om de inte vill, men det känns så knäppt, och sorgligt på ett sätt, att han samma morgon sa att han älskade mig och på kvällen gjorde slut. Det gör ondast, för att det känns som ett svek. Jag känner mig väldigt sviken faktiskt och det är det som gör mig mest ledsen. Att en av personerna jag litade på mest i hela världen gjorde så mot mig. Jag vet inte ens hur länge han hade känt så, hur länge han har låtit mig leva i tron att han faktiskt älskade mig...
Aja... man ska inte älta som sagt... jag bara säger.
Utav detta har jag i alla fall kommit fram till att jag tror på ödet. Det är inget jag kan göra något åt och därför är det inget jag behöver lägga energi på. Klart man gör det ändå (typ nu) men det hade kunnat vara mycket värre. Jag tänker såhär: Om det är meningen att något ska ske - typ att jag ska bli gammal med Sebastian - då blir det så. Och ska jag det inte, då blir det på något annat sätt.
Det enda som egentligen stör mig är att det kom på plötsligt. Jag är inte den som tvingar någon att vara med mig om de inte vill, men det känns så knäppt, och sorgligt på ett sätt, att han samma morgon sa att han älskade mig och på kvällen gjorde slut. Det gör ondast, för att det känns som ett svek. Jag känner mig väldigt sviken faktiskt och det är det som gör mig mest ledsen. Att en av personerna jag litade på mest i hela världen gjorde så mot mig. Jag vet inte ens hur länge han hade känt så, hur länge han har låtit mig leva i tron att han faktiskt älskade mig...
Aja... man ska inte älta som sagt... jag bara säger.
Frågetecken
Jag vill tillägga något, men jag vågar inte. Tillägga något om hur jag känner. Men det känns som att så fort jag skriver det, säger det, erkänner det så är det kört, och jag vet inte om det är det jag vill, men jag vet heller inte om det är det jag inte vill...
Varför ska allt vara så svårt?! Jag vet inte ens vad jag känner längre! Det jag trodde var så självklart var inte det, men kanske är det bara för att jag innerst inne har gett upp hoppet? Eller är det för att jag inte har gett upp det? Är det för att jag tror att jag vet att jag får det jag vill i slutänden? Många frågor men inga svar.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag får göra, jag vet inte vad jag vill göra. Så jag antar att det som återstår är att blunda och åka ut för stupet och se vad som händer.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Varför ska allt vara så svårt?! Jag vet inte ens vad jag känner längre! Det jag trodde var så självklart var inte det, men kanske är det bara för att jag innerst inne har gett upp hoppet? Eller är det för att jag inte har gett upp det? Är det för att jag tror att jag vet att jag får det jag vill i slutänden? Många frågor men inga svar.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag får göra, jag vet inte vad jag vill göra. Så jag antar att det som återstår är att blunda och åka ut för stupet och se vad som händer.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
