Camilla

Det är inte det att jag inte älskar honom längre, gudarna ska veta att jag gör det. Jag saknar honom, jag plågas och jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska tro, jag vet inte ens vad jag vet.

Behöver han verkligen en paus eller vill han egentligen göra slut? Jag vet inte, för han säger en sak men ser ut att mena en annan. Eller tolkar jag honom fel igen? Och vad innebär den här pausen för honom? Jag har så svårt att se att han tar det som en paus och inte som ett slut, men som sagt. Jag vet inte.

Vad gör man när man inte vet? Fortsätter man hoppas eller försöker man komma över det? Som det i praktiken ser ut borde jag ju fortsätta hoppas, men om jag ska tolka det jag känner att han utstrålar borde jag nog komma över det. Jag vet inte.

Jag vet verkligen inte.

I don't want to run away but I can't take it, I don't understand
If I'm not made for you then why does my heart tell me that I am
Is there any way that I can stay in your arms?

‘Cause I miss you, body and soul so strong that it takes my breath away
And I breathe you into my heart and pray for the strength to stand today
‘Cause I love you, whether it's wrong or right
And though I can't be with you tonight
You know my heart is by your side

Ett dygn lite drygt och jag pallar inte mer. Jag vill inte vara med längre. Du betyder allt för mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag inte ha dig här med mig.

Du var och är fortfarande det bästa som har hänt mig och jag hoppas du kommer på att jag och det vi hade är värt att kämpa för, för jag kan inte undgå att tycka att du gav upp lite för lätt. Inte för att vi är gifta men man måste ändå tänka på att allt inte är lätt, det ska gå i både nöd och lust. Hade jag inte älskat dig så mycket som jag gör hade jag gett upp för länge sedan. För även om allt det dåliga var i mina tankar var det väldigt mycket nöd för mig, men jag ville göra det bättre, jag behövde bara lite mer tid.

Jag vet inte vad jag ska säga till dig för att du ska förstå hur mycket du betyder för mig. Hur långt jag skulle kunna gå för din skull. Och jag vet att jag inte har varit lättolkad på den punkten kanske, men allt surande grundades i att jag älskar dig, jag behövde bara en rejäl omskakning och på sätt och vis har jag väl fått det nu. Inte en jag ville ha, men ändå.

Nu är jag livrädd för att du ska komma på att du inte älskar mig. Det är knappt jag känner att jag vågar prata med dig, men jag känner att det här är något vi kan lösa... jag önskar bara jag visste hur du kände. Jag har aldrig känt att jag har vetat vad du känner, kanske en annan sak surandet grundade sig i - jag ville att du skulle visa att jag betydde något, att du bryr dig om vad jag känner.

Om du någonsin läser detta ska jag skrämma dig ordentligt med att säga precis vad jag känner nu:

Jag älskar dig mer än allt. Det finns ingen som betyder så mycket för mig som du och det kan inte något ändra på. Jag vill inte uppleva den här sommaren eller nästa sommar eller sommaren efter det utan dig för som Ben Harper skrev: "You put the 'Happy' in my -ness and you put the good times into my fun". Jag är kanske beroende av dig, du är min drog, men jag vill inte bli avvänjd. Du är den bästa drogen i hela världen. Jag vet inte hur ska jag klara mig utan dig, på riktigt jag vet inte.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag ska göra. Funderar nästan på att gå och lägga mig i brist på bättre förslag. Ja, faktiskt... varför inte?

Men jag vill skriva något, men jag vet inte vad. Och jag tycker inte om att Carro har besök. Och Sebbe kommer väl inte komma hem imorrn heller i någon lämplig tid, så jag är väl ensam hela dagen imorrn också. Värdelöst. Jag är patetisk, faktiskt. Jag tänker ju själv att det väl "bara är att hitta på något", men är det verkligen det? När jag har tid med folk har ju folk aldrig tid med mig. Eller så är jag bara ännu mer patetisk. Så är det nog.

Nu skickade jag i alla fall ett SMS och frågade Sebbe om han levde, för det är ju alltid bra att veta. Eller bra och bra, det är ju ingen information som jag kan göra så väldigt mycket av, det är nog mer betrygganade än bra. Men han svarar inte så jag antar att han är död eller kidnappad.

God natt

Solen lös upp rummet, klockan var väl runt 7. Jag hade inte tänkt att kliva upp före 10, men nu var jag klarvaken. Halv 8 kom jag dock på att jag hade en hemtenta att göra, så jag loggade in på universitetets hemsida och började leta efter den. Tio minuter och många svordomar senare får jag acceptera att våran värdelösa lärare inte har lagt ut tentan klockan 7 som hon sagt att hon ska göra.

Jag går upp och gör lite frukost, tänker att den nog kommer snart, att hon borde komma på det snart eftersom till och med jag kom ihåg den. Men ännu en timme senare har hon fortfarande inte lagt upp den. Ilskan avtar och blir ersatt av någon slags hopplöshet. På något sätt hade man inte förväntat sig så mycket annat, något ska ju alltid gå fel och lärarna på svenskinstitutionen känns mindre kapabla för sin uppgift.

Jag vaknade definitivt inte av ett ryck, väckarklockan trängde sig långsamt in i mina drömmars värld. Jag vet inte vad jag drömde om och kommer aldrig få reda på det heller. Sängen kramade fast mig mellan täcket och lakanet och kuddarna var inte heller till stor hjälp när jag försökte ta mig upp. Jag drog mig i en timme, sedan masade jag mig långsamt ur sängen och in i kläderna.

Jag öppnade dörren till mitt rum och gick ut i verkligheten. Strålande väder, blå himmel och sol, men inte riktigt den där "nästan-sommar-värmen" som alla väntar på nu och som verkar dröja ett tag till. Vädret gjorde mig i alla fall pigg, kändes skönt att det inte snöade som det gjort tidigare i veckan.

Efter frukosten städade jag mitt rum och jag upptäckte det jag upptäcker varje gång jag städar det - jag har alldeles för mycket böcker. Jag har så mycket böcker att alla inte får plats i bokhyllan, eller ska jag säga bokhyllorna? De är överallt, jag vet inte vart jag ska göra av dem. Men rummet blev rätt bra idag ändå - jag dammsög ordentligt.

Sedan skulle hunden gå ut. Den lata, lata hunden. Nästan direkt utanför huset kissade hon och sedan var hon egentligen nöjd, som alltid. Man får dra min hund runt på promenader, för kastar man inga kottar, eller snöbollar på vintern, tycker hon egentligen inte att det är speciellt kul att vara ute, hon är inte som alla andra hundar. Men vem vill vara som andra när man kan vara som sig själv? Väl inne slängde hon sig i alla fall upp i en fåtölj, som i protest, och där ligger hon kvar än.

When your day is long and the night
The night is yours alone
When you're sure you've had enough of this life
Well hang on
Don't let yourself go, 'cause everybody cries
and everybody hurts, sometimes ...

Sometimes everything is wrong,
Now it's time to sing along
When your day is night alone (hold on, hold on)
If you feel like letting go (hold on)
If you think you've had too much of this life
Well hang on

'Cause everybody hurts
Take comfort in your friends
Everybody hurts
Don't throw your hand, oh no
Don't throw your hand
If you feel like you're alone
no, no, no, you're not alone

If you're on your own in this life
The days and nights are long
When you think you've had too much
of this life, to hang on

Well everybody hurts,
sometimes, everybody cries,
And everybody hurts ...
sometimes
But everybody hurts sometimes
So hold on, hold on, hold on, hold on, hold on,
hold on, hold on, hold on, hold on, hold on

Everybody hurts
You're not alone