Camilla

Hur jag än gör kan jag inte förstå det. Hur mycket jag än försöker får jag inte in det i min hjärna. Han kan inte vara död, han bara kan inte. Det finns inte med på kartan.

Jag sitter längst fram, närmast anhörig. Vädret är underbart, fåglarna kvittrar, vinden leker i träden som ännu inte har fått några löv. Ljuset i kapellet är lugnande, det liksom smeker blommorna som står uppställda runt kistan. Sextio personer sitter och snyftar tyst för dig. För att du inte finns längre. Jag försöker att inte tänka på det, för har jag en gång börjat gråta kan jag inte hejda mig. Jag tittar på ett arrangemang med blommor som står uppställda framför mig. Bara tittar, tänker inte. Det går i kanske tio sekunder innan tanken slår mig med full kraft igen; Du finns inte mer, jag kommer aldrig att få vara i din närhet igen.

Det är inte en präst som håller i avskedet av dig, det är en musiklärare - Lasse. Han håller i begravningen av samma anledning som den hålls i kapellet, du var ateist och inte medlem i Svenska Kyrkan. Han pratar om dig och sjunger sånger om vart annat. Det är jättefint, ingen präst hade kunnat göra det bättre. Jag märker att jag sitter och hoppas på att din ande är med i kappellet och ser hur fint det är, hur många som har kommit för att hedra och minnas dig.

Någon gång i mitten av det hela läser Lasse upp min dikt. Han gör några fel men det stämmer ganska bra ändå. Jag sitter och hoppas på att du är där och hör den, den var ju trots allt till dig. När han läser den kan jag inte hålla mig längre, stora tårar rullar ner för mina kinder, hjärtat håller på att sprängas, luften verkar svika mig. Allt jag vill är att få en minut till med dig. Allt jag vill är att säga hur mycket du betydde för mig, hur stor du var i mina ögon. Men det går inte, min chans är förbi och det kommer inga fler.

Folket har börjat röra sig runt dig. En efter en lägger de en ros på din kista, säger något ord, bockar sig och går. Det är rörande att se hur många som tyckte så mycket om dig, det är rörande att se hur många som förstår det lika lite som jag - att det faktiskt är du som ligger i kistan, att det faktiskt inte är världens sämsta skämt.

När siste man gått ut ställer vi oss, dina närmaste, runt dig. Jag kan inte säga något, det här är inte mitt sätt att säga farväl. Det enda jag tänker på är att det inte kan vara du som ligger i kistan, du var så levande alldeles nyss, det kan inte vara du. Jag står där och önskar så innerligt att detta bara är världens sämsta skämt, jag står där och hoppas av hela mitt hjärta och jag lovar och svär att jag ska skratta tills jag storknar åt det. Men det är inte världens sämsta skämt, det är dagens sanning. Du lever inte längre och du kommer aldrig att leva igen.

Tiden stannar inte, livet går vidare. Jag vet inte hur det gick till, men livet verkar inte ha märkt att du inte längre finns med i hans spel. Det är svårt att förstå hur livet kunde undgå att märka det, du som levde det så väl. Du som verkligen levde. Jag försöker trösta mig med att du i alla fall fick leva i sjuttiosju år, fler år än många andra. Att du fick uppleva fler än de flesta, att du nog var lycklig, nöjd och stolt över det du åstadkommit. Men det går inte, ingenting i hela världen kan trösta mig. Om du återuppstod skulle jag inte ifrågastätta någonting, jag skulle bara vara glad över att du var tillbaka. Om du återuppstod skulle jag säga precis vad jag kände, jag skulle inte låta chansen gå förbi en gång till. Dessvärre kommer jag inte få en chans till.

Jag sitter ute på altanen och läser Liftarens Guide Till Galaxen. Caroline och Tony sitter bredvid och pratar. De pratar om morfar. De pratar om samma sak som jag ofta tänker på; att de tror att morfar är här, att han är inne någonstans och gör något, att han snart kommer komma ut och prata med oss. Vi vet alla att det inte kommer att hända, att sakerna man tror att han håller på med inne aldrig blir gjorda.

Vädret är underbart. Solen skiner, det finns inte ett moln i sikte på himlen och värmen är underbar. Fåglarna kvittrar, glassbilen har kört omkring i området och spelat den välbekanta melodin, som alla barn känner till, säkert hundra gånger. Grannens hundar skäller i kapp. Gräsmattan börjar bli grön och knopparna på träden har precis spruckit upp. Det luktar nytt, fräscht, liv. Det luktar vår.

Jag kan inte hjälpa att jag ibland stannar upp i mitt läsande och tänker att morfar skulle ha älskat den här dagen. Han och Tony skulle ha tvättat bilarna tillsammans, skrattat, pratat BMW och blivit nöjda med resultatet. När de vart klara skulle vi ha fikat; vetelängd, sockerkaka, havreflarn och mandelskorpor, alltid samma. Vi skulle ha njutit av försommarvärmen och av fikabrödet, vi skulle ha pratat och skrattat.

Jag målar upp det hela för mitt inre, sluter ögonen och minns alla dagar det har vart precis så här - sörjer alla dager som aldrig kommer att bli så, tänker på alla rundor som vi aldrig kommer gå, på alla samtal vi aldrig kommer ha, på alla måltider vi aldrig kommer dela. Mitt hjärta brister igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Strupen snörs ihop, tårarna tränger sig på. Varför just min morfar? Varför just nu? Varför kunde han inte få vara med på min student i alla fall?

Solen går i moln tillsammans med min sinnesstämning. Kylan som smeker min hud påminner mig om att det faktiskt fortfarande bara är den tjugofjärde april. En dag till sedan kommer inte heller hans kropp längre att finnas, han ska kremeras och hans aska ska spridas över havet, beblanda sig med det, upplösas av det. Han ska för alltid bli ett med sitt element, med sitt andra hem.

Jag känner att jag måste lämna altanen. Få vara ifred, låta tankarna ebba ut, få lugna ner sig. Jag vill vara ensam en stund och minnas honom, sörja honom. Jag vill känna att han finns inom mig, att han aldrig kommer lämna mig helt. Helst av allt vill jag känna hans närvaro, hans ande, hans styrka, men jag känner inget sådant. Jag känner bara den jobbiga situationen som jag och alla hans närstående har ställts inför. Jag känner bara sorgen jag måste bemästra, smälta, låta sjunka in och att mitt hjärta behöver plåstras om. Annars är det dött, lika dött som morfar.

Han är borta, som uppslukad av jorden. Hans närvaro försvann med hans medvetande. Det är ofattbart, otroligt, det vill inte gå in i min hjärna. Jag minns minuterna efter att han för alltid hade somnat in. Att hans medvetande var borta kändes lika väl som ett slag i magen, men att han aldrig kommer komma tillbaka är lika ofattbart som universums uppkomst.

Jag vill inte veta hur mormor känner det. Hon hade känt honom i sextio år, säkert begrundat alla hans egenheter, vant sig vid dem, älskat dem. Hon hade upplevt nästan hela sitt liv med honom, hela sitt liv minus nitton år. Vad hon går igenom nu måste vara värre än att plocka ur hjärtat. Vid närmare eftertanke måste det vara precis det som hände - hennes hjärta blev urplockat av en högre makt, de måste ha skurit upp det i bitar, hällt salt på bitarna, dragit bitarna i skiten, stampat på dem och sist med inte minst limmat ihop dem med Karlssons Klister och stoppat in dem igen som en liten skitig, död hjärtklump. I jämförelse kramade de nog bara om mitt hjärta lite oförsiktigt.

Jag lugnar ner mig. Är man borta för länge börjar de misstänka saker. Ute på altanen skiner solen igen. Caroline och Tony sitter tysta, njuter av värmen, tänker på vem-vet-vad. Liftarens Guide Till Galaxen ligger där jag lämnat den; stor, tyst, blå, uppvärmd av solen. Jag sätter mig i stolen igen. Den är obekväm, hård och utsliten. En sekund minns jag ett tillfälle förra sommaren när vi hade suttit och fikat på altanen. Morfar hade suttit i stolen jag nu satt mig i, han hade njutit av solen, pratat, skrattat. Jag slår bort minnet och öppnar boken som omfamnar mig i en stor kram av Science Fiction, mina tankar uppfylls av den och morfar är återigen glömd för en kort stund, vid kapitlets slut tränger han sig på igen och allt börjar om för början.

Tisdag idag... snart fredag. Det här är nog det första fredagen, om inte i hela mitt liv så i alla fall på mycket, mycket länge, som jag inte sett fram emot.

Jag, och så klart resten av min klass också, har i alla fall skrivit historiaprov idag. Jag tror att hårdpluggandet igår hjälpte en del faktiskt. Får jag inte VG börjar jag grina, men jag vill helst ha ett MVG. Eller alltså... vem vill inte det? Men jag känner att det kanske skulle kunna vara så att jag skrev MVG, så aa. Hoppas... Det skulle ju vara lite synd att bryta den fina sviten på bara MVG hittills i historia.

Innan historian hade vi bollspel också. Det var riktigt roligt idag fast vi hade basket. Mitt lag var i alla fall ett riktigt pygmélag, jag skulle gissa på att medellängden låg på runt 165 cm, det är inte speciellt bra medellängd i basket som nog alla vet. Vi gjorde i alla fall ett mål på tre matcher, en 3-poängare. Hehe, starkt jobbat tycker jag. Vi hade det lite tufft där... inte nog med att alla var längre än oss (i medellängd så klart... och ja... precis alla var ju längre än mig... men så är det ju alltid. :D) så satt basketkorgen fel, det gick inte att få i bollen. ;-)

Sedan hade vi lite fysik och mentorstid också. Det var fett tråkigt, men det gick ju. Jag ska inte skriva fysikprovet förren i maj... typ om två veckor. Men ingen behöver vara orolig, jag kommer inte få mer än G ändå... om ens det. Jaja... life's hard.

Ha det.

Eftersom jag inte har något bättre för min tänkte jag att jag skulle ta å skriva några rader i den här bloggen som typ ingen läser. Vad det nu är för mening med det. Den enda som tjänar något på det är ju jag som får fördriva lite tid, typ. Och ni får veta vad jag tänker på ibland och ibland får ni veta vad jag har gjort... och ibland får ni inte veta mycket alls.

Jag lyssnar i alla fall på Rise Against. De är så sjukt bra! Fast sångaren ser så himla gay ut! Det är synd, för han sjunger som en gud, så hade han vart lite snyggare så hade jag nog vart kär i han. "Dont't hold me up now I can stand my own ground I don't need you help now you won't let me down down down!" (Så tror jag att han sjunger i alla fall...) Det är alltså Prayer of the refugee... ni som inte har Guitar Hero eller lyssnar på dem. Jag tycker ni ska införskaffa den här låten på valfritt sätt... eller "Swing life away" den är skitbra. Lugnare också. Men jag tror jag måste ångra mig... sångaren ser inte alls gay ut. För för det första kan man inte SE gay ut, jag ber om ursäkt och för det andra ser han ut som... jag vet inte riktigt... någon tecknad figur.

Jaha... jag ska ut ikväll också... jag kommer inte palla. Lika bra att dö nu ffs. Känner mig som en manet. Skillnaden mellan en manet och mig är att den ändå skulle hålla formen i vatten... jag skulla bara sjunka som en sten. Haha... lika bra det kanske. Men jag förstår inte varför musiken slutar spela... jävligt tattigt. Musiken dissar mig. det är förjävligt... kallt är det här också. Fy fan...

Men ja... det var i alla fall lite fest igår. Jag hade väldigt trevligt jag, hoppas alla andra också hade det. Vi spelade Guitar Hero och drack sånt där man inte ska dricka. (Nej, inte GHB) Sen åkte alla hem och jag kunde somna vid sju. Fast det var lite svårt... haha. Rädd att jag skulle försova mig och mamma skulle komma hem och se all jävulskap. Men det gick bra. De åkte från fjällen när jag gick upp typ. Hade kunnat sova en timme till. Men men... man ska fan inte sova för mycket, då man kan ju missa något.

Nej... jag undrar om inte jag ska börja läsa "Liftarens guide till galaxen" snart. Förstår inte att jag inte har läst den tidigare. Det är ju en klassiker typ! En bra en också om man ska fråga de jag har frågar som har läst den. Detta är alltså en gåta, en ren och skär gåta. Fast jag vet inte om jag kanske somnar om jag börjar läsa en bok nu... kanske ska gå å äga någon på GH bara för skoj skull.

Skriva mer tänkte jag inte göra i alla fall.

Hej svej

Ja, det är jag som har skrivit den till min morfar. Skratta inte är ni snälla... eller så bara så jag inte märker det. Tack på förhand.