Världens bästa morfar
Okej, jag erkänner. Det var ett tag sedan jag skrev här... ett jävla tag sedan. Men jag har mina anledningar. Till exempel har jag inte haft tillgång till en dator, och även om jag hade haft det hade jag inte haft tillgång till internet. Bara det tycker jag är anledning nog. Men eftersom världen är hård och jävlig så gick min morfar bort i lördags också. Så det har bara varit pest och pina.
Världens bästa morfar är borta och kommer inte tillbaka. Ska jag veta helt ärlig tror jag inte på det än faktiskt. Det känns som att det inte kan vara sant, det bara går inte. Han har ju alltid funnits där, så hur kan han bara vara borta nu? En del av mig tror fortfarande att han kommer att sitta där vid köksbordet nästa gång vi åker och hälsar på. Samma del tror fortfarande att han kommer svara om jag ringer och att han går sin promenad varje dag, liksom han fortfarande äter alla sina mediciner 3-4 gånger om dagen.
Den andra delen är fullt medveten om att han är död, borta och kommer förbli så resten av mitt liv. Den delen vet att han kommer begravas den 25 april och att han från den dagen kommer ligga i jorden till tidens slut. Den delen av mig är fruktansvärt ledsen.
Jag stod min morfar väldigt nära, han är en av de underbaraste människorna jag har träffat, kanske den underbaraste. Inte bara för att han var otroligt snäll, utan också får att han var ett orginal, kunde mycket om mycket, hade vart med om det mesta, kände otroligt många människor, var väldigt social och trevlig och ja... var världens bästa morfar helt enkelt.
Den 22 mars var en av de värsta dagarna i mitt liv. Något som inte kunde, inte fick hända hände. Men anledningen till att den 22 mars bara var en av de värsta dagarna i mitt liv är för att dagarna innan, då jag såg honom plågas och då jag levde med vetskapen om att han inte skulle leva många dagar till, var värre. För även om han dog den 22 mars hade han inte levt under flera dagar, och samtidigt som han dog slapp han plågas mer. Man vill inte se någon man älskar plågas.
Helst av allt hade jag velat se honom leva frisk och kry i flera år till. Så som han alltid har varit, så som jag kommer att minnas honom, men som alla vet så får man sällan som man vill. Jag vet i alla fall att jag kommer bevara minnet av honom så länge jag lever, och jag vet att jag kommer berätta om honom för mina barn och barnbarn. Han var en fantastisk man min morfar, och jag vet att det är många som håller med mig.
Vila i frid Jann Björkgren 1931.01.17 - 2008.03.22
Världens bästa morfar är borta och kommer inte tillbaka. Ska jag veta helt ärlig tror jag inte på det än faktiskt. Det känns som att det inte kan vara sant, det bara går inte. Han har ju alltid funnits där, så hur kan han bara vara borta nu? En del av mig tror fortfarande att han kommer att sitta där vid köksbordet nästa gång vi åker och hälsar på. Samma del tror fortfarande att han kommer svara om jag ringer och att han går sin promenad varje dag, liksom han fortfarande äter alla sina mediciner 3-4 gånger om dagen.
Den andra delen är fullt medveten om att han är död, borta och kommer förbli så resten av mitt liv. Den delen vet att han kommer begravas den 25 april och att han från den dagen kommer ligga i jorden till tidens slut. Den delen av mig är fruktansvärt ledsen.
Jag stod min morfar väldigt nära, han är en av de underbaraste människorna jag har träffat, kanske den underbaraste. Inte bara för att han var otroligt snäll, utan också får att han var ett orginal, kunde mycket om mycket, hade vart med om det mesta, kände otroligt många människor, var väldigt social och trevlig och ja... var världens bästa morfar helt enkelt.
Den 22 mars var en av de värsta dagarna i mitt liv. Något som inte kunde, inte fick hända hände. Men anledningen till att den 22 mars bara var en av de värsta dagarna i mitt liv är för att dagarna innan, då jag såg honom plågas och då jag levde med vetskapen om att han inte skulle leva många dagar till, var värre. För även om han dog den 22 mars hade han inte levt under flera dagar, och samtidigt som han dog slapp han plågas mer. Man vill inte se någon man älskar plågas.
Helst av allt hade jag velat se honom leva frisk och kry i flera år till. Så som han alltid har varit, så som jag kommer att minnas honom, men som alla vet så får man sällan som man vill. Jag vet i alla fall att jag kommer bevara minnet av honom så länge jag lever, och jag vet att jag kommer berätta om honom för mina barn och barnbarn. Han var en fantastisk man min morfar, och jag vet att det är många som håller med mig.
Vila i frid Jann Björkgren 1931.01.17 - 2008.03.22
Rätta mig om jag har fel...
Jag sitter och förbannar MSN. Jag tycker inte om fanskapet längre, det är inte bra till något - faktiskt.
Alla sitter där framför sina förbannade skärmar och chattar, timme in och timme ut. Till vilken nytta? När blev det fel att träffas och umgås? Att ringa? Att hälsa på? I S T Ä L L E T för att sitta vid den där jävla datorn och chatta. Det är klart att man gör de sakerna O C K S Å, men inte så mycket som man hade gjort om man inte hade haft MSN och liknande program att använda för att kommunicera ändå - tror jag.
Sedan tror jag också att det finns en och annan bieffekt av chattandet (läs: datoranvändandet) också. Man sitter där och rör inte fler kroppsdelar än fingrarna och underarmarna i princip, och vad, gott folk, händer när man inte rör sig mer än så? Jo, man blir fet. Musklerna förtvinar eftersom vi knappt har någon användning för dem (utom när vi ska gå till köket för att hämta mer dricka och godis eller annat ät- och drickbart), och vad händer när musklerna förtvinar, förutom att man blir svag? Jo, man bränner mindre fett, dvs. sånt man redan bränner minimalt av.
Dock känns det som att det inte är nog med att man blir fet, svag och kanske inte så jävla bedorande vacker. Det känns som att om man är fet, svag och kanske inte så bedoranda vacker och dessutom inte är ute så jävla mycket så träffar man inga andra människor. Och vad, gott folk, händer om man inte träffar andra människor? Jo, man får leva ensam och blir säkert förr eller senare ett socialt psyko. Och blir man en socialt psyko så lär man inte få så lätt att träffa någon man kan skaffa barn med (vilket ändå inte hade varit lätt eftersom man i princip aldrig hade vistats utanför dörren), och om ingen träffar någon att skaffa barn med så dör detta släkte så småningom ut. Vilket kanske är lika bra. Vi kommer att ta kol på den här planeten och oss själva förr eller senare i alla fall.
Jag tror att människan är för smart för sitt eget bästa. Vad har vi egentligen för att veta, kunna och förstå så mycket mer än alla andra livsformer? Inget, enligt mig. För jag tror att människan är den olyckligaste varelsen på den här planeten. Alla andra livsformer (nu svär jag dock inte på min systers liv att det är så eftersom jag har lite svårt att kommunicera med andra livsformer) lever i så gott som fullständig harmoni med sig själva och andra och inte minst med naturen. De är lyckligt ovetande. Dessutom har de inga ideal på det sätt som människan har. Visst, vissa hannar ska vara stora och starka för att få honor och andra ska vara små och taniga. Men det har med evolutionen att göra. Människans ideal är i nuläget (för kvinnor) att vara pinnsmal - size zero. Vad är det att ha? Hur kul är det att vara undernärd? Hur bra fungerar kroppen då? Att vara undernärd är ju minst lika illa som att vara överviktig. Dessutom kan man inte skaffa barn om man väger för mycket eller för lite, så vad är poängen?
Dessutom tror alla att någon annan ska fixa saker och ting, jag tänker på det stora miljöproblemet som lurar bakom nästa krön. För vad händer om alla tänker "Men vad spelar det för roll om jag gör det? Det märks ju ändå inte." Nej, det gör det inte, inte om B A R A du hade gjort något. Om däremot alla hade tänkt "Jag gör detta nu så har jag lagt mitt strå till stacken, och ingen kan klandra mig för att jag inte gjorde vad som stod i min makt att göra." då hade detta nog sett ljust ut, och inte nog med det; vi hade inte behövt dra ner alla de andra små och stora oskyldiga jordborna i fallet, för det hade inte blivit något fall.
Jaja... jag fick ett utbrott. Rätta mig gärna om jag har fel, för det har jag säkert.
Och så måste jag lägga till att jag inte på något sätt är bättre än någon annan. Det är inte det jag säger. Det är bara tankar...
Alla sitter där framför sina förbannade skärmar och chattar, timme in och timme ut. Till vilken nytta? När blev det fel att träffas och umgås? Att ringa? Att hälsa på? I S T Ä L L E T för att sitta vid den där jävla datorn och chatta. Det är klart att man gör de sakerna O C K S Å, men inte så mycket som man hade gjort om man inte hade haft MSN och liknande program att använda för att kommunicera ändå - tror jag.
Sedan tror jag också att det finns en och annan bieffekt av chattandet (läs: datoranvändandet) också. Man sitter där och rör inte fler kroppsdelar än fingrarna och underarmarna i princip, och vad, gott folk, händer när man inte rör sig mer än så? Jo, man blir fet. Musklerna förtvinar eftersom vi knappt har någon användning för dem (utom när vi ska gå till köket för att hämta mer dricka och godis eller annat ät- och drickbart), och vad händer när musklerna förtvinar, förutom att man blir svag? Jo, man bränner mindre fett, dvs. sånt man redan bränner minimalt av.
Dock känns det som att det inte är nog med att man blir fet, svag och kanske inte så jävla bedorande vacker. Det känns som att om man är fet, svag och kanske inte så bedoranda vacker och dessutom inte är ute så jävla mycket så träffar man inga andra människor. Och vad, gott folk, händer om man inte träffar andra människor? Jo, man får leva ensam och blir säkert förr eller senare ett socialt psyko. Och blir man en socialt psyko så lär man inte få så lätt att träffa någon man kan skaffa barn med (vilket ändå inte hade varit lätt eftersom man i princip aldrig hade vistats utanför dörren), och om ingen träffar någon att skaffa barn med så dör detta släkte så småningom ut. Vilket kanske är lika bra. Vi kommer att ta kol på den här planeten och oss själva förr eller senare i alla fall.
Jag tror att människan är för smart för sitt eget bästa. Vad har vi egentligen för att veta, kunna och förstå så mycket mer än alla andra livsformer? Inget, enligt mig. För jag tror att människan är den olyckligaste varelsen på den här planeten. Alla andra livsformer (nu svär jag dock inte på min systers liv att det är så eftersom jag har lite svårt att kommunicera med andra livsformer) lever i så gott som fullständig harmoni med sig själva och andra och inte minst med naturen. De är lyckligt ovetande. Dessutom har de inga ideal på det sätt som människan har. Visst, vissa hannar ska vara stora och starka för att få honor och andra ska vara små och taniga. Men det har med evolutionen att göra. Människans ideal är i nuläget (för kvinnor) att vara pinnsmal - size zero. Vad är det att ha? Hur kul är det att vara undernärd? Hur bra fungerar kroppen då? Att vara undernärd är ju minst lika illa som att vara överviktig. Dessutom kan man inte skaffa barn om man väger för mycket eller för lite, så vad är poängen?
Dessutom tror alla att någon annan ska fixa saker och ting, jag tänker på det stora miljöproblemet som lurar bakom nästa krön. För vad händer om alla tänker "Men vad spelar det för roll om jag gör det? Det märks ju ändå inte." Nej, det gör det inte, inte om B A R A du hade gjort något. Om däremot alla hade tänkt "Jag gör detta nu så har jag lagt mitt strå till stacken, och ingen kan klandra mig för att jag inte gjorde vad som stod i min makt att göra." då hade detta nog sett ljust ut, och inte nog med det; vi hade inte behövt dra ner alla de andra små och stora oskyldiga jordborna i fallet, för det hade inte blivit något fall.
Jaja... jag fick ett utbrott. Rätta mig gärna om jag har fel, för det har jag säkert.
Och så måste jag lägga till att jag inte på något sätt är bättre än någon annan. Det är inte det jag säger. Det är bara tankar...
Jag vill inte att det ska bli påsklov
Jag känner mig lite deppig. Påsklovet närmar sig och jag vill bara att det ska vara över. Ska ner till mormor och morfar igen på långfredagen. Vill såklat träffa dem, men ändå inte. Kan knappt tänka på morfar utan att börja grina.
Tycker det är så hemst. Visst han har fått leva ett hyfsat långt, extremt innehållsrikt liv men det är fortfarande inte kul att se honom dö i cancer. Han är min största idol, verkligen. Det finns ingen som är som honom. "Såklart", tänker ni, "vi är ju alla unika". Visst, men han är ändå ett orginal, ett riktigt orginal. Dessutom har han så otroligt mycket att berätta. Jag känner ingen som har vart med om lika mycket som honom. Han är också en av de socialaste människor jag känner till... eller inte en av dem, utan han är den socialaste människan jag känner. Han kan veva ner rutan vid ett rölyse och böjra prata med någon på busshållplatsen som han tyckte hade en rolig hatt ungefär.
Det kommer liksom inte finnas någon som någonsin kommer kunna ersätta honom. Inte bara för mig utan för alla som någonsin känt honom. Inte för att en människa någonson kan ersätta en annan människa, det är inte det jag menar. Men jag kan bara se honom som en stor tillgång för världen, hur drygt det än låter. Jag vet att han har satt spår i många, han är en sån person. Många ser upp till honom för att han kan mycket och för att han är otroligt trevlig.
Det är så hemskt att se honom nu, nästan 15 kilo mindre än vanligt. Nästan ingenting kvar av honom. Han har svårt att prata för att han är så hes. Han måste gå med käpp för att han har så ont i benen (skelettcancer). Det enda som är sig likt är hans tjurighet. Det tydligaste släktdraget i vår släkt. Jag hatar att se honom så. Därför vill jag inte åka ner för att hälsa på dem. Låter kanske hårt, men jag ska ju ner i alla fall. Men jag vill verkligen, verkligen inte! Jag vill bara stanna hemma, slippa tänka på det, göra roliga saker istället. För det kan man ju inte heller göra där nere, inte med honom och inte i övrigt heller.
Jaja... det är som det är, det blir som det blir...
Tycker det är så hemst. Visst han har fått leva ett hyfsat långt, extremt innehållsrikt liv men det är fortfarande inte kul att se honom dö i cancer. Han är min största idol, verkligen. Det finns ingen som är som honom. "Såklart", tänker ni, "vi är ju alla unika". Visst, men han är ändå ett orginal, ett riktigt orginal. Dessutom har han så otroligt mycket att berätta. Jag känner ingen som har vart med om lika mycket som honom. Han är också en av de socialaste människor jag känner till... eller inte en av dem, utan han är den socialaste människan jag känner. Han kan veva ner rutan vid ett rölyse och böjra prata med någon på busshållplatsen som han tyckte hade en rolig hatt ungefär.
Det kommer liksom inte finnas någon som någonsin kommer kunna ersätta honom. Inte bara för mig utan för alla som någonsin känt honom. Inte för att en människa någonson kan ersätta en annan människa, det är inte det jag menar. Men jag kan bara se honom som en stor tillgång för världen, hur drygt det än låter. Jag vet att han har satt spår i många, han är en sån person. Många ser upp till honom för att han kan mycket och för att han är otroligt trevlig.
Det är så hemskt att se honom nu, nästan 15 kilo mindre än vanligt. Nästan ingenting kvar av honom. Han har svårt att prata för att han är så hes. Han måste gå med käpp för att han har så ont i benen (skelettcancer). Det enda som är sig likt är hans tjurighet. Det tydligaste släktdraget i vår släkt. Jag hatar att se honom så. Därför vill jag inte åka ner för att hälsa på dem. Låter kanske hårt, men jag ska ju ner i alla fall. Men jag vill verkligen, verkligen inte! Jag vill bara stanna hemma, slippa tänka på det, göra roliga saker istället. För det kan man ju inte heller göra där nere, inte med honom och inte i övrigt heller.
Jaja... det är som det är, det blir som det blir...
Söndag...
Jag och Sara från igår innan vi åkte på fest. Eller fest och fest, lite dricka och Guitar Hero... ja, det klart det var fest!
Nej, ja... jag vet inte jag. Söndagar... av någon anledning händer det aldrig något på söndagar. Inte ens när man är ledig på måndagen, som jag ju råkar vara. Grejen med att vara ledig på vardagar är dock att om man är mig så händer det inget då heller. Det är så man blir arg.
Men imorrn hade jag ändå tänkt att jag skulle göra något. Jag hade tänkt ut värsta planen, tror jag... men nu har jag glömt hela rasket. Antagligen hade jag inte kommit på något att göra över huvud taget, men jag har för mig att jag hade det. Grejen är att det ju inte spelar någon roll längre eftersom jag som sagt har glömt vad jag hade kommit på att göra... om jag nu hade kommit på något.
Jaha... nu då? Känner mig lite dyster faktiskt... vet inte varför. Alltså, det är inte så att jag är ledsen eller något i den stilen, utan bara... inte glad. Det är antagligen för att det inte händer något för tillfället. Ingenting. Helt jävla dött är vad det är. Sedan kommer jag inte på något att skriva heller.
Fetröj?
Nu gott, och ogott, folk sitter jag hos Sara och ska väl snart börja fixa mig. Vi ska nämligen på fest?... ja, typ i alla fall, hos Lilja. Vet inte om det kanske blir mer att spela Guitar Hero och supa... men ja. Säger jag att det är fest så är det fest.
Jag har snart inget batteri kvar på telefonen, men som tur är så har min gamla telefon legat kvar hos Sara sen i somras, och den är fulladdad. Så när batteriet är helt slut så kan jag alltså bara byta. Fett bra. Sjukt bra uträknat av mig.
Men ja... jag vet inte om det kanske börjar dra ihop sig nu. Måste greja lite.
Ha det
Det enda roliga som hände under min vistelse i Ösmo (ca. 6 mil söder om Sthlm och 1 mil åt nåt håll om Nynäshamn)
Jaha... här var det ett tag sedan man skrev.
Så... Anledningen till det är i alla fall att jag har vart i vår huvudstad, eller egentligen lite nedanför, men sak samma. Ja, jag var i alla fall där för att hälsa på mina mer eller mindre sjuka morföräldrar. Det var tråkigt, sorgligt, jobbigt och det smärtade något så oerhört i mitt arma hjärta av att se morfar ligga där och dö... långsamt.
Men en rolig sak hände i alla fall... eller jag tyckte den va rolig.
Det var såhär att jag, min syster, min mamma och min moster skulle gå på ett så kallat anhörigsamtal. Dvs. ett samtal med morfars läkare, en kurator och en av morfars sjuksköterskor om hur det egentligen står till med honom.
Ungefär 20-25 minuter innan vi ska in och prata med dem sitter vi i kafét på sjukhuset och väntar på min moster, då ringer Tony - min styvpappa på min mobil.
Tony: Ja, hej... ehm... Jag har låst mig ute, kan jag få prata med mamma.
Jag: HAHA! Va fan.. Okej.
Jag ger telefonen till mamma.
Tony: Blablabla...
Mamma: Fy fan va kantig du är... Hur fan lyckades du med det?!
Tony: Blablabla...
Mamma: Ja... det finns inget jag kan göra nu, vi ska ju in här om bara några minuter... Vänta, jag ska fråga mamma om de har någon extranyckel... Mamma!
Mormor: Ja...?
Mamma: Vet du om ni har någon extranyckel ute?
Mormor: Nej, jag vet inte... vad ska du med den till då?
Mamma: Ja... Tony har lyckats låst sig ute...
Mormor: Ja, nej... jag la den enda nyckeln vi har på köksbordet, det sa jag till honom.
Mamma (till Tony i telefon): Nej, det finns ingen extranyckel... Fy fan va klantig du är! Jag tror jag blir galen! Hur fan lyckas man? Nu kommer ju inte vi heller in!
Mormor: Fast jag kan ju fråga morfar, han kanske har lagt ut någon.
Mamma: Ja, men gör det.
Mormor springer iväg för att fråga morfar, kommer tillbaka någon minut senare.
Mormor: Ja, han säger att det ska ligga en i carporten.
Mamma: Ja, men berätta vart för Tony då. (Hon ger telefonen till mormor)
Mormor berättar vart nyckeln ska ligga, lägger på och vi springer in till mötet.
Efter mötet tänkte vi att han nu måste ha hittat nyckeln, han har ju hållt på att leta i över en timme, så utan att tänka mer på det gick vi för att pigga upp oss med en fika på stan. När vi sitter där i godan ro och är som mest upptagna med bullar och kakor och allt var det är så får mamma ett sms där det står "Fryser ihjäl" från ingen mindre än Tony. Han har alltså inte hittat nyckeln. Vi tänker att eftersom han är så jävla klantig att gå ut att röka utan att varken ta med sig nyckeln eller ställa upp dörren så kan vi i alla fall få fika klart innan vi åker och hjälper honom att leta efter den där förbannade nyckeln.
När vi kommer tillbaka hem så står Tony i carporten och ser ut som han håller på att frysa ihäl. VI håller på att skratta ihjäl oss. Vi kliver ur bilen, säger lite saker, Tony hoppar in i den varma bilen och sen börjar vi leta efter nyckeln. Vi letar och letar och letar och letar... men hittar den inte. Då ska gudarna veta att vi var fyra stycken var av två är riktiga mästerletare. Den är med andra ord uppslukad av jorden. Vi måste gå vidare till den ännu inte utformade planen B.
Det första man tänker i en sån här situation är så klart "låssmed". Den tanken viftade vi dock bort ganska fort (Ja, dvs alla som inte var ingifta i min släkt viftade bort den fort, med andra ord: alla utom Tony). Låssmed skulle bli för dyrt och dessutom släpper de inte in vilka som helst i ett hus, så... dyrt och dessutom inte 100 % säkert sätt att komma in = inte bra.
Nästa tanke var att eftersom mormor är så pass virrig som som ändå är så måste hon ju (som vanligt) ha glömt att stänga nåt fönster eller glömt låsa någon dörr. Alla springer runt huset flera varv utan att hitta vare sig ett öppet fönster eller en olåst dörr. Den förvirrande, bittra tanken att mormor faktiskt har kommit ihåg ALLT denna gång är svår att smälta.
Mamma kommer då med den geniala idén att slå sönder ett fönster. Tony tycker att det i så fall är bättre att ringa en låssmed (han är alltså inte riktigt lika snabbtänkt som oss andra), moster säger att hennes kille har lärt henne att bryta sig in genom sånna där gamla fönster med hakar på och att vi kanske ska prova det först. Problemet med detta är att med behöver en lång smal sak för att komma in i springan mellan fönstret och fönsterkarmen... vi hittar inget som duger. Den enda idé som alltså är kvar nu är alltså mammas: Slå sönder ett fönster.
Vi väljer att slå sönder fönstret in till pannrummet: det är litet (inte så dyrt att laga), det är gömt bakom en vägg (ingen ser oss och misstänker saker), och det måste ändå tvättas. Vad man behöver för att den här planen ska fungera är: en hård sten (lätt att hitta) och något att hålla för fönstret under slaget såsom en matta eller liknande för att det inte ska stänka glassplitter och en lagom stor person att slänga in genom fönstert. Vi hittar alla dessa verktyg och slår sönder fönstret. Ingen ser oss och ingen hör oss. Vi känner oss väldigt busiga. Sen slänger vi in min syster som tänker hoppa in med huvet förts fast vi sagt åt henne hundra gånger att hon måste landa på fötterna för att det är smidigast och för att hon nog inte vill ha glas i huvet. Hon fattar efter ett tag. Hoppar in och låser upp dörren. Vi är överlyckliga, värme!
Den här versionen, dvs. den sanna, är dock inte den vi berättar för mormor. Till henne säger vi att vi använde mosters extranyckel. Vad jag inte riktigt hängde med på är om vi sa att vi åkte och hämtade den inne i Stockholm eller nåt annat. Tur att mormor är så virrig att hon inte fattade något när vi hämtade fönstret (med henne i bilen) hos glasmästaren.
Anledningen till att vi inte berättade sanningen är för att mormor är mörkrädd och hon var överlycklig för att vi inte hade lyckats bryta oss in och antog därmed att det måste vara svårt för andra också. Grejen är ju den att hade vi haft rätt verktyg hade vi kunnat kommit in på fler sätt än genom fönstret.
Men men, slutet gott allting gott... typ.
Så... Anledningen till det är i alla fall att jag har vart i vår huvudstad, eller egentligen lite nedanför, men sak samma. Ja, jag var i alla fall där för att hälsa på mina mer eller mindre sjuka morföräldrar. Det var tråkigt, sorgligt, jobbigt och det smärtade något så oerhört i mitt arma hjärta av att se morfar ligga där och dö... långsamt.
Men en rolig sak hände i alla fall... eller jag tyckte den va rolig.
Det var såhär att jag, min syster, min mamma och min moster skulle gå på ett så kallat anhörigsamtal. Dvs. ett samtal med morfars läkare, en kurator och en av morfars sjuksköterskor om hur det egentligen står till med honom.
Ungefär 20-25 minuter innan vi ska in och prata med dem sitter vi i kafét på sjukhuset och väntar på min moster, då ringer Tony - min styvpappa på min mobil.
Tony: Ja, hej... ehm... Jag har låst mig ute, kan jag få prata med mamma.
Jag: HAHA! Va fan.. Okej.
Jag ger telefonen till mamma.
Tony: Blablabla...
Mamma: Fy fan va kantig du är... Hur fan lyckades du med det?!
Tony: Blablabla...
Mamma: Ja... det finns inget jag kan göra nu, vi ska ju in här om bara några minuter... Vänta, jag ska fråga mamma om de har någon extranyckel... Mamma!
Mormor: Ja...?
Mamma: Vet du om ni har någon extranyckel ute?
Mormor: Nej, jag vet inte... vad ska du med den till då?
Mamma: Ja... Tony har lyckats låst sig ute...
Mormor: Ja, nej... jag la den enda nyckeln vi har på köksbordet, det sa jag till honom.
Mamma (till Tony i telefon): Nej, det finns ingen extranyckel... Fy fan va klantig du är! Jag tror jag blir galen! Hur fan lyckas man? Nu kommer ju inte vi heller in!
Mormor: Fast jag kan ju fråga morfar, han kanske har lagt ut någon.
Mamma: Ja, men gör det.
Mormor springer iväg för att fråga morfar, kommer tillbaka någon minut senare.
Mormor: Ja, han säger att det ska ligga en i carporten.
Mamma: Ja, men berätta vart för Tony då. (Hon ger telefonen till mormor)
Mormor berättar vart nyckeln ska ligga, lägger på och vi springer in till mötet.
Efter mötet tänkte vi att han nu måste ha hittat nyckeln, han har ju hållt på att leta i över en timme, så utan att tänka mer på det gick vi för att pigga upp oss med en fika på stan. När vi sitter där i godan ro och är som mest upptagna med bullar och kakor och allt var det är så får mamma ett sms där det står "Fryser ihjäl" från ingen mindre än Tony. Han har alltså inte hittat nyckeln. Vi tänker att eftersom han är så jävla klantig att gå ut att röka utan att varken ta med sig nyckeln eller ställa upp dörren så kan vi i alla fall få fika klart innan vi åker och hjälper honom att leta efter den där förbannade nyckeln.
När vi kommer tillbaka hem så står Tony i carporten och ser ut som han håller på att frysa ihäl. VI håller på att skratta ihjäl oss. Vi kliver ur bilen, säger lite saker, Tony hoppar in i den varma bilen och sen börjar vi leta efter nyckeln. Vi letar och letar och letar och letar... men hittar den inte. Då ska gudarna veta att vi var fyra stycken var av två är riktiga mästerletare. Den är med andra ord uppslukad av jorden. Vi måste gå vidare till den ännu inte utformade planen B.
Det första man tänker i en sån här situation är så klart "låssmed". Den tanken viftade vi dock bort ganska fort (Ja, dvs alla som inte var ingifta i min släkt viftade bort den fort, med andra ord: alla utom Tony). Låssmed skulle bli för dyrt och dessutom släpper de inte in vilka som helst i ett hus, så... dyrt och dessutom inte 100 % säkert sätt att komma in = inte bra.
Nästa tanke var att eftersom mormor är så pass virrig som som ändå är så måste hon ju (som vanligt) ha glömt att stänga nåt fönster eller glömt låsa någon dörr. Alla springer runt huset flera varv utan att hitta vare sig ett öppet fönster eller en olåst dörr. Den förvirrande, bittra tanken att mormor faktiskt har kommit ihåg ALLT denna gång är svår att smälta.
Mamma kommer då med den geniala idén att slå sönder ett fönster. Tony tycker att det i så fall är bättre att ringa en låssmed (han är alltså inte riktigt lika snabbtänkt som oss andra), moster säger att hennes kille har lärt henne att bryta sig in genom sånna där gamla fönster med hakar på och att vi kanske ska prova det först. Problemet med detta är att med behöver en lång smal sak för att komma in i springan mellan fönstret och fönsterkarmen... vi hittar inget som duger. Den enda idé som alltså är kvar nu är alltså mammas: Slå sönder ett fönster.
Vi väljer att slå sönder fönstret in till pannrummet: det är litet (inte så dyrt att laga), det är gömt bakom en vägg (ingen ser oss och misstänker saker), och det måste ändå tvättas. Vad man behöver för att den här planen ska fungera är: en hård sten (lätt att hitta) och något att hålla för fönstret under slaget såsom en matta eller liknande för att det inte ska stänka glassplitter och en lagom stor person att slänga in genom fönstert. Vi hittar alla dessa verktyg och slår sönder fönstret. Ingen ser oss och ingen hör oss. Vi känner oss väldigt busiga. Sen slänger vi in min syster som tänker hoppa in med huvet förts fast vi sagt åt henne hundra gånger att hon måste landa på fötterna för att det är smidigast och för att hon nog inte vill ha glas i huvet. Hon fattar efter ett tag. Hoppar in och låser upp dörren. Vi är överlyckliga, värme!
Den här versionen, dvs. den sanna, är dock inte den vi berättar för mormor. Till henne säger vi att vi använde mosters extranyckel. Vad jag inte riktigt hängde med på är om vi sa att vi åkte och hämtade den inne i Stockholm eller nåt annat. Tur att mormor är så virrig att hon inte fattade något när vi hämtade fönstret (med henne i bilen) hos glasmästaren.
Anledningen till att vi inte berättade sanningen är för att mormor är mörkrädd och hon var överlycklig för att vi inte hade lyckats bryta oss in och antog därmed att det måste vara svårt för andra också. Grejen är ju den att hade vi haft rätt verktyg hade vi kunnat kommit in på fler sätt än genom fönstret.
Men men, slutet gott allting gott... typ.
